JEFF HANNEMAN‘s METAL DIARY

översättning: Jan Zacharias


oct 18

new york city

new york är värdar för ”seminar of rock” i år. jag hoppas få se några bra band medan jag är här. har precis checkat in. vi ska ut och käka snart. sen iväg och se halford på roseland.




oct 19 new york

morgonen kom tidigt (som den alltid gör!). kom precis tillbaka från en radio- och internetkonferens. mötte några av våra street teamers*. dom påminner mig om hur jag själv var som liten grabb. jag älskar musik. ska se santana ikväll.

* Översättarens anmärkning: street teamers är ett slags fans på hobbynivå som springer runt på gatorna och delar ut flyers och ser till att promota sitt favoritband på bästa möjliga sätt. Finns ingen egentlig bra svensk term. Jan Zacharias, översättare.

1 30 a m

santana var okej. men jag har sett dem bättre, mycket bättre. snackade med grabbarna efteråt. the man himself hade redan åkt tillbaka till hotellet. synd… jag hade gärna växlat några ord med honom. hans musik har betytt så mycket för mig. jag hintade till keyboardisten att jag gärna jammar med dem nån gång… vi får se vad som händer…



oct 20 new york

ska iväg och se pj harvey (älskar hennes musik), sen disturbed på nåt annat ställe och så the donnas nån gång kring midnatt.

2 30 am

rock n roll!

pj harvey var fantastisk på sitt egendomligt sarkastiska vis.

downset… rå energi… love ‘em.

soulfly var tunga, men ljudet var kasst.

glass jaw var helt jävla vansinniga! dom kommer att bli stora. skulle gärna producera några låtar åt dem.

disturbed var mediokra.

nä, dags att sova. ska lyssna på en paneldebatt imorgon bitti. chuck d snackar. smart kille, chuck d.

investera i dig själv!



oct 22

jag har lyssnat på högtalare hela dagen.

mina öron blöder!*

(* my ears are whack. Jan Zacharias, översättare)

egentligen skulle jag åka tillbaka till l.a. idag, men tidningen spin har en fest på c b g b‘s ikväll som jag inte vill missa. många nya väldigt bra band spelar, många influerade av slayer. sånt gör mig stolt. man kan säga att dom här nya banden spelar nån slags ”era rock”. rock från vår era: slayer, metallica, megadeth. precis som stones, när dom slog igenom, spelade en slags ”era rock”… rock från bluesmännens era, eller nåt… i vilket fall: man kan inte helt och hållet göra om rocken, bara förfina den.

slayer är redo att börja turnera igen. dom här nya banden visar mig hur långt vi har kommit och hur bra vi är… det finns saker som de här nya banden har som vi inte har, sen finns det saker som vi har som dom bara kan få genom att vara riktigt heta på gröten under lång tid.

karriär kallas det…

antingen har man en karriär, eller så har man inte det.

time will tell…

1 30 am

spin-festen var skitkul!

fan, vad full jag är!

rock n roll!

jag är jävligt trött nu.

åker hem imorgon.

gonatt.

jeff i new york

Översättarens anmärkning: Här har jag strukit ett långt textsjok som bara kan beskrivas som ”rent fyllesnack” och som jag är övertygad om att Jeff själv skulle vara den första att stryka om han nånsin läste det han skriver. Å andra sidan är ju det just charmen med Jeff att han bara låter allt gå och aldrig tittar tillbaka och grämer sig. Det är en jävla skön kvalité hos en människa, som jag verkligen beundrar - att han kan leva i nuet och bara njuta. Det är väl det som nånstans är rock. Jag har själv varit på en "seminar of rock" och vet hur vansinnig en sån tillställning kan bli. Utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att jag hängde i en kandelaber med Wendy O Williams långt innan hon var död. Ja, annars hade det väl varit riktigt märkligt. Jan Zacharias, översättare.



oct 27 silver lake, ca

vi åker snart till japan. australien också var det tänkt, men så blev det inte. till skillnad från vårt management så ska jag vara ärlig och berätta varför: vi sålde inga biljetter! så var det sagt. och än sen då? det är upp och ner i den här branschen. slayer är slayer… world domination har aldrig varit slayer‘s tripp. se hur det gick för hitler!

apropå hitler så kom det ett litet paket på posten idag… min samling av tyska krigsmedaljer har vuxit från 54 till 56! jag la ett bud på två riktiga rariteter när vi gigade i hamburg för ett halvår sen. jag kollar alltid tidningarna när jag är i tyskland om det är några sköna dödsbon som ska auktioneras ut. där kan man hitta alla möjliga coola prylar. ibland hinner jag iväg, ibland inte. den här auktionen visade sig äga rum bara ett kvarter från hotellet, så jag hann precis dit innan soundcheck. det var en riktig jävla krigshjälte som hade dött, men barnen ville inte sälja medaljerna till en amerikan (än mindre till gitarristen i slayer kanske!?). jag sa ingen fara, det är cool, men om ni ändrar er kan ni väl höra av er. så precis innan rock seminar i new york så ringer det nån jürgen och säger medaljerna är dina om du fortfarande vill ha dem…

om jag ville!

den här gamle krigshjälten hade stupat vid normandie. innan dess hade han röjt som fan med rommel i öknen och det var därför han fått medaljerna: ett järnkors * (mitt tionde!), och en regional hedersmedalj för tapperhet i fält.

har inte ägnat så mycket tid åt slayer sista tiden. kände att jag behövde en paus. men nu är jag verkligen redo att inta japan!

rock n roll!

jeff

* Översättarens anmärkning. Jag vill bara markera att jag tycker att det tyder på väldigt dåligt omdöme att som Jeff samla på nazistgrejer. Vad skickar det ut för signaler till våra barn? Vad nazisterna gjorde under 30- och 40-talet är så monstruöst och så allvarligt att en normalt funtad människa inte ska försöka marginalisera det genom att objektifiera det, kitscha till det eller skämta bort det. Fråga de 6 miljoner judar som blev ihjälgasade, fråga deras barn om de tycker att det är häftigt. Jag tycker att det är vidrigt och jag vill bara markera att jag tycker att Jeff är ute och cyklar här. Jan Zacharias, översättare.



nov 3 sat 1 pm

tokyo, japan

vi är jetlaggade, men i det stora hela mår alla bra. jag har nån slags förkylning på gång bara… kallsvettningar och skit. vi repar idag 4.00 pm. jag ser verkligen fram emot att få göra fler spelningar än vanligt härborta. fansen är helt sanslösa!

vår manager kom med härliga nyheter idag… santana vill att jag ska skriva låtar till hans nya album! jag trodde inte att det var sant! jag blev femton år på nytt… oj, oj, oj… det var nästan så jag ville sätta mig på första bästa plan hem (obs: skämt!). när jag kommer hem så ska jag se vad jag kan koka ihop. låtskrivande är en stor passion för mig. människor lyssnar på musik och dömer den, men vi glömmer bort att den musik som spelas, den måste också skrivas, det är inte nåt som bara händer.

det är ett hantverk, och ett hantverk som jag gärna delar med andra artister. självklart, slayer är min stora kärlek, har alltid varit, kommer alltid att förbli, men det här med santana låter väldigt spännande måste jag säga. efter japanturnén hoppas jag få ägna några månader åt att skriva åt andra artister, kanske producera.

köpte nya zoom ps-2:an.

kärlek och sushi,

jeff i japan
(ånej… inte igen!)

* Översättarens anmärkning: Jag tycker själv att Santana är överskattad. Jag tror att Jeff framför allt bländas av de potentiella pengarna, creden och Santanas legendstatus. Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att acceptera ett jobb utifrån sådana premisser, men man ska nog kalla det för vad det är och inte förväxla egodriven kommersialism med kärlek och konst. Jan Zacharias, översättare



nov 6

tokyo

jag har varit uppe sen 6 am. om inte jetlaggen dödar mig, så kommer förkylningen att göra det. igår klappade jag ihop totalt och blev sjuk som fan. efter showen igår somnade jag med kläderna på, läsandes ”the mole people” (en historia om hemlösa som lever under new york‘s gator)*.

showen gick ok… en typisk första show… jag gissar att vi i bandet känner av missarna mer än publiken som hoppar upp och ner hela tiden. det ska nog bli bra det här. den motor vi hade under ozzfest… dit ska vi! ingenting annat duger! för oss… för fansen…

masaki (rött skägg)… ett gammalt fan sen åren på metal blade gav mig en fantastisk present: en hel bok med tatuerade, nakna tjejer.

show i yokohama ikväll…

vi hörs

jeff

* Åh, vad han gnäller och gör sig märkvärdig. Ni köper inte det här va? Det är ju världens äldsta knep - att spela på känslosträngar och nån slags medkänsla för hemlösa. Jan Zacharias, översättare



nov 7

osaka japan

vi spelade ännu en show i tokyo igår kväll. det var vår tredje show och äntligen, äntligen börjar vi låta riktigt tajta

men det är rock n roll… slayer är ingen maskin… vi kränger hit och dit från show till show.

vi tog snabbtåget till osaka där vi har vår fjärde show på raken. imorgon är vi lediga.

jag tror att osaka är japans andra största stad och förmodligen vår sista chans till shopping, så några av oss kommer nog att ge oss ut där i djungeln och flisa iväg lite yen (det lackar mot jul…)

vi blev utsedda till ”bästa liveband” av burrn magazine igår kväll, men jag vet inte… vi drack väääldigt mycket när vi var här förra året.

vi blir förmodligen utsedda till sämsta band nästa år eftersom alla är nyktra.

är inte det slayer i en liten ask, i så fall?

haha!

jeff

Översättarens anmärkning: kommentar överflödig. Jan Zacharias, översättare



nov nånting osaka 8 am

på väg till hiroshima. ledigheten rockade fett. har pysslat med stärkaren idag. tricket är att inte hela tiden låta som zep.

jeff



nov 13 fukuoka japan

förra kvällens show var bäst hittills. det var ett överjävligt röj! kidsen skrek unisont med i varje låt, hela tiden. som i mexico, eller när staterna är som bäst. det är häftigt hur publiken kan förändra hela viben.

jag gissar att det är därför som alla älskar detroit…

börjar faktiskt längta hem. santanaprojektet hägrar runt hörnet… tänker på det hela dagarna. har börjat ploja omkring med lite riff. testar och grejar när vi soundcheckar. grabbarna tror att jag håller på att bli galen. det låter ju inte slayer precis…

men jag vill inte säga nåt. slayer är slayer. jag har ett liv utanför slayer också. allt som rör slayer är slayer‘s business, men det här är nåt som rör mig, bara mig. santanaprojektet är mitt, bara mitt, och jag menar inte det på nåt billigt egovis, utan… santanaprojektet är min darling. tom och kerry får ha sina. jag lägger mig inte i det. jag sköter mitt. dom sköter sitt.

skönt att ha nåt att göra när jag kommer hem. jag kan bli rejält deprimerad efter turnéer, även efter korta utflykter som denna. lär nog slippa det nu…



dec 14 silver lake, ca

det var ett tag sen. en månad sen säkert, ja… japanturnén… jag är tillbaka i staterna. home sweet home… ärligt talat så känner jag mig lite, jag vet inte… tom… nej, ledsen faktiskt. så här är det i och för sig efter varje turné, men nu… ja, det blir bara värre och värre med åren.

det där med santana visade sig vara skitsnack. misstänker att vår satans manager kände mina förkylningsvibbar, min turnéleda och kokade ihop en billig jävla nödlögn för att få mig på bättre humör. vad kan jag säga? det lyckades ju. jag blev jätteglad! men hur kunde jag vara så dum att jag gick på det? varför i helvete skulle santana anlita mig som låtskrivare? jag, en simpel jävla metalgitarrist. visst, jag har skrivit ”angel of death”, av många ansedd som den mest klassiska thrash metal-låten av dem alla, men bredvid carlos, vad är jag då? en smutsig jävla bonnläpp!

Översättarens anmärkning: Här tycker jag att Jeff faktiskt visar upp en mänsklig sida. Jag gillar den här dagsboksanteckningen. Jag tror att det är min favorit hittills. Det är så oerhört få inom rockbranschen som fattar att det är en styrka att visa svaghet. Folk tror att man är stark när man bara ångar på som förut, men så är det inte, vilket alla som levt ett tag vet. Det är bara dårar och barn som ångar på. Vuxna människor stannar upp, tänker efter, ångrar och gör bättre. Det är den vuxnes lott och livscykel. Det är bara det att rocken är ett så infantilt medium att om man vill gå hem hos 14-åringarna så måste man leva som de - och ärligt talat, vem vill göra det när man är 36? Det är förnedrande och det känns som om Jeff börjar lära sig det. Jan Zacharias, översättare



dec 15 silver lake, ca

telefonen är knäpptyst. det här stora jävla huset som jag köpte efter ozzfest förra året känns som ett fängelse. ett stort jävla fängelse. poolen luktar barndiarré. jag har ringt poolgubben, men han ringer aldrig tillbaka. imorgon åker jag in till stan och köper klor. var köper man klor? jag vill bada. försökte skriva några låtar idag. ett riff, ett enda jävla riff, var allt jag kunde åstadkomma, ett riff som dessutom var förvillande likt introt i ”mandatory suicide”. jag borde skratta, men kan inte. fan. jag har kört fast. på alla sätt.

Hurra! Jag är med dig, Jeff. Det här kommer att bli bra. Jag kan berättta att jag själv i mitt liv träffat en tjej som jag blivit väldigt förtjust i: hon är en vanlig tjej i min egen ålder som inte bryr sig så mycket om musik, men tycker att det är helt okej att jag gör det. Det är väl så, de behöver ju inte vara precis som man själv, tvärtom så kan det vara befriande att träffa någon som är lite av en motsats, bara de inte försöker förändra en och göra så att man blir mer som de och får en att sluta träffa sina gamla kompisar och så, men så känns inte hon. Det är lite för tidigt att skriva ut hennes namn, men det kanske kommer snart. Jan Zacharias, översättare



dec 20 silver lake, ca

snart är det jul. åkte ner till ken i santa monica för att titta på mina nya custom made esp-gitarrer. när jag känner mig låg hör jag alltid av mig till ken. förra året sydde hans fru upp brallor i kalvnappa. jag hade dom under hela europaturnén. men vem möter jag på kfc på vägen hem? ni kommer inte att tro mig… carlos santana! jag visste att han bor här i silver lake sen några år, men… oj, oj, oj… jag har aldrig träffat the man himself, bara snackat med killarna i bandet. jag kände mig så jävla dum! först visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, vart jag skulle titta, om jag skulle hälsa, ni vet hur det kan bli… men så fick vi ögonkontakt. han nickade. jag nickade tillbaka. ingen sa ett ord. och jag har ingen aning om vad han menade med den där nickningen. nickade han för att han trodde att jag var ett fan som stod och glodde? eller nickade han för att han kände igen mig? jag har tänkt på det hela dagen. nickade han och tänkte vad är det där för en jävla idiot, eller kände han nån slags respekt för mig som musiker. fan, det är så jävla viktigt att inte tänka på såna här grejor, vad andra tänker och tycker, men jag kan inte låta bli. och vafan… vi snackar carlos santana. klart jag vill göra ett gott intryck! jag kunde väl ha sagt god jul åtminstone! dumma dumma dumma jeff!

Översättarens anmärkning: Lisa heter hon, tjejen som jag träffat. Allt känns magiskt. Andra människor kanske skulle säga att Lisa är lite tråkig, att hon inte gillar några roliga grejer eller att vi inte har så mycket gemensamt. Men det är just det som är poängen, säger jag. Det är vuxen kärlek. Barn går igång på folk som gillar samma rockband och har fina kläder. Lisa har inget sånt. Hon är bara en stor tjock boll av ren kärlek. Det känns så jävla genuint på nåt sätt. Det känns verkligen som om jag kan vara mig själv och att jag inte har nåt att bevisa. Lisa tycker om vanliga saker och långa promenader och att klä sig varmt och bylsigt och jag bara åker med, jag är så trött på när kärlek ska vara knutet till koder och manér. Så är det ju inte, eller hur - kärlek går förbi allt sånt där och rakt in i hjärtat. När den är en fungerande kraft så spelar det ingen roll hur man ser ut eller vad man gillar för låtar. Jag kan nog säga det rakt ut, Lisa har ett väldigt alldagligt utseende och det är på nåt märkligt sätt garanten för att vår kärlek är äkta. Jan Zacharias, översättare



dec 22 silver lake, ca

lyssnade igenom mina santana-riff idag. och vet ni vad? dom var jävligt bra! jag har fått tillgång till ett helt annat register. och texterna jag skriver! jag fattar inte vad som har hänt.

she‘s only sixteen
a southern belle
a mississippi queen
gonna treat her well

she wants to dance
to womack & womack
i‘m taking my chance
on her little stomach

han vet inte vad han går miste om den där smutsiga latinofjanten!

tom (* Araya, sångare i Slayer/ övers anm) ringde idag. han önskade god jul och undrade hur det går med låtskrivandet. rick (* Rubin, Slayer‘s producent/ övers anm) väntar oss i studion om två månader. bra, svarade jag. för det har ju gått bra, bara det att jag inte har skrivit åt slayer. jag funderar på att skicka över ”her little stomach” till grabbarna. det är dags att vi tar ut en ny kurs nu, tycker jag. vi har visat världen hur man rockar riktigt hårt, men nu är det dags att låta garden falla, dags att visa upp ett annat register, ett annat slayer. vi har sett världen som ett slagfält. härjat runt med våra stridsyxor. och vi segrade! men nu har vi återvänt hem. utmattade. vi behöver kärlek. var är tjejerna?

hail caesar!

jeff

Översättarens anmärkning: Lisa är inte bara fet, hon är grotesk. Jag tror att det är därför jag älskar henne, för att hon ska inte gå att älska. Hon är nåt slags trippel Mount Everest och jag är kärlekens Göran Kropp. Jag hade kunnat få vem jag ville - eller ja, inom vissa gränser - men jag valde Lisa. Jag saknar fåfänga, ytlighet, ego, hävdelsebehov. Jag är bara god, jag kan älska det som ingen man älskat förut. Jag borde fan få nåt kärlekens nobelpris. Det här handlar inte om mig längre, jag är bara ren ospekulativ osjälvisk kärlek och Lisa är beviset. Fan vad bra jag är. Jan Zacharias, översättare



dec 25 silver lake, ca

min första jul ensam. jag förstår att många människor tar livet av sig under denna högtid. ensamheten känns aldrig så smärtsam som under julen, denna de lyckliga familjernas jättelika fettkalas.

jag brukar åka hem till mina föräldrar så här års. men jag och mamma synkar inte så bra nuförtiden. hon knaprar fludder och åker in och ut från hispan. jag hittar inte en cell i min kropp som har medlidande med henne. hon ringde idag. inte för att önska god jul, utan för att älta sin jävla barndom. hennes terapeut har semester så hon behövde en sophink. som så många gånger förr behövde hon en sophink. och jag är mammas lilla älsklingspotta. hon berättade att hennes far, min morfar, blev utsatt för sexuella övergrepp när han var barn och sen en lång harang om hur hårt denna arvsynd drabbade henne som barn. och detta hade givetvis inte föregåtts av någon ansats till dialog från min sida. hon behövde lätta sitt hjärta. som så många gånger förr behövde hon lätta sitt hjärta. jag sa stopp. jag sa att det är slut med det här nu. ring inte till mig och gnäll mer. jag sa att du må tycka att du är sjuk, men jag hör ingen sjukdom. jag hör bara självömkan, jag ser bara alldeles för mycket tabletter. gör vad du vill, jag bryr mig inte längre, jag har fått nog av det här jobbet, jag har aldrig velat ha det här jobbet, jag har aldrig velat rädda dig, det är inte mitt jobb att göra dig glad. ”vad hård du är jeff” var hennes stillsamma reaktion, för hon har förstått att jag inte trillar dit på gråtramsor och primalskrik längre (en gång lade hon sig raklång i soffan i vardagsrummet och gallskrek ”maaammmaaa!!! maaammmaaa!!! maaammmaaa!!!” för att jag ville prata med henne om hennes valiumintag under mina första levnadsår). ”vad hård du är jeff” sa hon. ”ja, mamma, jag är hård mot dig” sa jag. ”och vad tror du att det beror på?” bullseye! äntligen, äntligen fick jag sänka den feta, gnälliga, patetiska gamla kärringen. ”vad tror du att det beror på att jag är hård mot dig, mamma?” ”jag vet inte.” sa hon. ”det kanske är på tiden att du tar reda på det” sa jag.



dec 26 silver lake, ca

den blev ett slags bokslut den här julen. jag sätter punkt. någonting nytt ska ta vid. det var längesen jag höll om en tjej. jag minns hur det slutade sist. vi stod utanför trader joe‘s. jag åt en glass med ena handen, minns jag. med den andra höll jag om min karen. plötsligt skällde hon ut mej. högt, inför alla människor. på öppen gata. ”vafan går du här och håller om mig för, om du inte menar nåt!? jag tycker ju om dig! förstår du inte det!? du lever ditt patetiska inrutade liv. när ditt jävla hus är klart (det här var precis efter ozzfest) så är allting fullkomligt, är det inte det!? jag tycker att du ska klä av dig naken och lägga dig och tokrunka i ditt miljondollars stereorum när ditt hus är klart! du är rädd, du är feg, det håller inte, det håller inte det du håller på med!”

jag blev ledsen över allt hon sa till mig. men jag behöll mitt lugn: ”jaha, du har genomskådat mig, hör jag. men säg mig… varför går du och håller om mig? vad ska du med en sån som jag till, när du föraktar mig så djupt?”

jag var väldigt nöjd med det svaret. skammen stack som knivar i mitt bröst, men jag behöll mitt lugn, behöll mitt lugn. jag slickade på min glass och avrättade både henne och mig själv och det lilla vi hade ihop med en simpel liten fråga.

sen dess har jag vilat från kvinnosläktet. det funkar inte. karen hade ju rätt. jag ger alldeles för lite. men jag kan inte lyssna på sånt där. jag kan inte låta nån avrätta mig så där. jag är jeff hanneman. jag har skrivit ”angel of death”, den kanske mest klassiska thrash metal-låten av dem alla. jag borde gifta mig med gud.

lonely, lonely, lonely, lonely, lonely time

jeff

Översättarens anmärkning: Oj, jävlar - vad hände där? Var det någon annan som märkte det? Nu brände det till. Läs om den där sista dagboksanteckningen. Jeff är inte så korkad som vi kunde tro, han besitter faktiskt nån form av svart självinsikt. Var kom den från? Vilken riktigt fin text. Och vilken glädje det plötsligt blev att få översätta den här killen. Jag vet inte, jag drack några öl efter jobbet och är kanske lite slirig och känslosam, men satan! Killen fattar ju. Han är inte alls bortom hopp - jag tror tvärtom att han just skulle kunna skriva något rörande. Jag ska kolla in den där mag-låten han skrev nyligen - den kanske var bra trots allt. Jag tog det här jobbet som nåt slags brödföda-grej. Eftersom jag är uppväxt med metal och fortfarande med viss distans tycker om musiken och den världen, så tänkte jag att visst fan, det blir väl lätt - det kan jag väl göra, men inte fan hade jag trott att den gamla fjanten skulle kunna beröra mig. Starka grejer från en uträknad man! Fyra starka ”översättargubbar” av fem möjliga. Kom inte på nåt bättre. Vad ska jag skriva? Ordböcker? Eller översättargubbar kanske är så dåligt att det är bra… Jan Zacharias, översättare



jan 1 silver lake, ca

ja, alla rockers därute. även nyårsaftonen gick i ensamhetens tecken. men det har varit ett angenämt litet helvete. tid för eftertanke. tid för tacos. tid för porr.

rädslan är en best bredvid denna löjliga lilla snuttefilt som människor kallar kärlek.

det finns alltid något tillkämpat över människor som talar med kärlekens tunga. som vår äckliga jävla cateringtjej. hon snackade om de där satans blommorna i turnébussen som höll på att dö och som hon räddade genom att helt enkelt börja vattna dem. ”med lite kärlek är allting möjligt” sa hon. ”eller vatten.” sa jag. jävlar vad jag sänkte henne! tom och kerry skrattade så där bullrigt och gott som bara tom och kerry kan. vad skönt det var! det är händelser som dessa som inspirerade mig att skriva ”angel of death”.

så länge jag kan minnas har jag inte velat leva. jag vill inte vara med. ändå är jag med. varför? förmodligen därför att detta med att ta livet av sig verkar för otäckt.

det är som det är, gissar jag. jag måste leva med det. eller dö. valet är mitt. ja, jag gissar att jag inte kommer förbi det. leva eller dö. det bestämmer jag. men det hela är ju inte så enkelt. egentligen är det ju bara min rädsla som hindrar mig från att dö. att leva duger inte. men att dö är för skrämmande. så var är min vilja? vad vill jag? klart att jag inte vet vad jag vill eftersom jag inte har något annat val än att lalla vidare. klart att jag inte vet vad jag vill eftersom jag helt enkelt inte har någon egen vilja. en vilja förutsätter ju liv på nåt sätt, och jag har inget liv. jag finns inte. jag slutade existera för länge, länge sedan. jag lever eftersom jag är alltför rädd för att dö. jag tror att jag upprepar mig nu. jag är hungrig. jag väntar på sushi. jag har inte lagat ett enda mål mat under min ledighet. silver lake har kaliforniens bästa catering. vi är många musiker som bor här. många ensamma trasiga själar som väntar på att mamma ska komma hem och baka bullar åt oss. men mamma kommer inte. därför har silver lake kaliforniens bästa catering. därför spelar vi rock.

jag har nått alltför djupt i min ensamhet för att någon skulle kunna rycka upp mig ur den - jag har nämligen lärt mig att tycka om den. åtminstone satt i relation till alla andra alternativ. och det är väl bara ett egentligen: att vara två. vad jag vet så är jag heterosexuell, så det skulle vara med en tjej i så fall. men dom är såna främlingar för mig just nu. det kanske är gott så, vad vet jag?

de senaste fem åren har jag försökt att närma mig mänskligheten. jag har försökt att bli lite vänligare, lite gladare. nåt slags hyfsprojekt har det nog varit. och det är möjligt att människor i min omgivning har ett större utbyte av att spendera tid med mig nu, än vad de hade förr i tiden, men det har inte gett mig ett smack. depressionen, stressen, oron har flåsat mig i nacken hela tiden. all denna påklistrade trevlighet, alla dessa ansträngningar att agera vuxet och ansvarsfullt i olika situationer har kört skiten ur mig. jag är inte byggd för att agera vuxet och ansvarsfullt. jag är ett barn. och ett barn kommer jag att förbli. jag är inte sann när jag går i hyfsskola. och när jag inte är sann så känner jag mig äcklig. vad är sant då?

1. jag vill inte leva.

2. samlag är den enda uthärdliga umgängesformen med tjejer.

3. rock är min enda källa till glädje.

jag vågar inte ta livet av mig. och jag vill inte ha tråkigt. därför spelar jag rock. rock är i sanning på liv och död för mig.

love is dirty. business is good

jeff

Översättarens anmärkning: Oj, oj, oj - vad bra han är. Var har han gömt allt det här? Mannen kan ju skriva. Och han har ett mörker djupare än Death Valley. Jag är jättespänd på vad han ska göra härnäst. Det känns som om han kanske skulle kunna släppa en bra bluesplatta, eller nåt. Jag tog mig friheten att kolla in den där maglåten, men det kanske inte var riktigt vad jag hoppats, eller så går något förlorat i översättningen. OBS humor, jag är ju översättaren.

Så här går den i alla fall:

Hon är bara sexton
En sydstatsdam
En mississippi-drottning
Jag ska ta hand om henne

Hon vill dansa
Till Womack & Womack
Jag tar en chans
På hennes lilla mage

Jag vet inte. Det kanske betyder något. Men vad? Eller är han pedofil, gubben. Eller är det vad det handlar om i slutändan, en platt ung mage? Jag vet inte, allt det där är väldigt främmande för mig. Jag har alltid dragits till äldre mognare kvinnor, som har nåt att säga om livet. Erfarenhet, kanske eller bara ärr. Jag vill ha sorg i min kvinna, för sorg är liv och hjärta och värme. Vad vet en sextonåring om det, mage till trots? Sen måste jag ju säga att den där Lisa-grejen kanske var att ta vatten över huvudet lite. Jag har lite svårt för att vara med henne just nu i alla fall. Nåja, jag återkommer. Jan Zacharias.



jan 15 silver lake, ca

jag skickade över ”her little stomach” till tom innan nyårshelgen. han har ännu inte hört av sig. jag kan ta kritik eftersom den är så lätt att förekomma. jag får aldrig någon kritik eftersom jag lägger orden i mun på folk innan de har hunnit kritisera mig. ”vad tyckte du?” frågar jag och innan stackaren har hunnit svara så har jag kommit med alla möjliga förbehåll och ursäkter kring det alster som jag nyss har presenterat. det är värre med tystnaden. tystnaden går inte att kontrollera. i tystnaden tar skammen plats. jag har målat upp alla möjliga scenarion idag: att tom och kerry sitter och skrattar åt mig medan de spelar upp min låt för rick som skrattar ännu högre. ibland pillar tom på kerrys mage. då skrattar de ännu högre.

går in på discovery channels hemsida. ”discoveryhealth” verkar intressant. jag gör sidans depressionstest. man ska ha under 20 poäng. jag har 56.

”du lider förmodligen av en klinisk depression och borde uppsöka läkare omedelbart.”

varför då, undrar jag. därför att further down the road finns risken att jag tar livet av mig. jaha… bara det inte gör ont så.

jag pissar på discovery‘s depressionstest eftersom de har valt fel sida. de står inte på de deprimerades sida. vad är det som är så jävla fel med att vara deprimerad? jo, man blir seg och trött och gör inte särskilt mycket nytta. och gör man ingen nytta gör man inga stålar och ni må tycka att detta är en banal konklusion men stålar är det enda som räknas i denna världen. tack och lov gör jag mina stålar, annars hade min depression varit outhärdlig. vafan… jag är jeff hanneman. gitarrist i slayer. jag har skrivit ”angel of death”. business is good.

Översättarens anmärkning: Precis så är det! Livet är inte indelat i rika och fattiga, svarta och vita, cowboys och indianer. Det där är överspelat. Det är indelat i folk som gillar livet och folk som inte gillar livet. Och aldrig kommer de två att mötas. Det tragiska är ju att det är de som gillar livet som alltid kommer att styra i demokratierna. För vi andra bryr oss inte. Det är de glada hurtiga barnfamiljerna som går till vallokalerna och försöker göra det här till en bättre plats för dem och deras äckliga snorbarn. Jag själv kommer aldrig att skaffa mig barn och det är nåt slags garanti på att jag aldrig kommer att bli som de. De som tycker om livet tycker att det är hemskt att det finns uteliggare och alkisar och knark. De fattar inte att någon frivilligt skulle välja en sån linje. De kan inte få in i sina små uniforma skallar att det finns folk som inte vill leva som de. De är så jävla förmätna att de kan stå där och påstå att de är toppen av Guds skapelse. Att deras liv är vad alla i själva verket aspirerar till och jag tycker att det är vidrigt. Och de människorna har alltid övertaget. För de tittar dig rakt i ögonen, med det där medlidandet och den där föraktfulla förstående blicken som säger: "Du mår dåligt, du vet inte vad du säger. När du blir frisk vet jag att du kommer att tycka som jag." Fan ta dem! Jag har träffat på såna människor hela mitt liv. Och jag bara fumlar och flackar med blicken så som folk som vi gör, för att ja... vi vill inte titta folk i ögonen. Det är en attitydfråga. Vi vill inte vara reko killar som för släktet vidare. Vi har en annan mission. Vi har gift i våra vener och vi vill förstöra för folk. Det är väl därför jag valt att översätta just rock. För jag tror fortfarande att rocken när den är som bäst har makten att få självsäkra äckliga människor som tittar dig i ögonen och har ett hårt fast handslag, att den fortfarande kan få såna människor att känna sig osäkra. När den är som bäst! Och då tänker jag ju givetvis inte på uppsvällda band som Slayer och så, utan mer på rå, ren och modern nihilism som Slipknot och tidiga Marilyn Manson. I USA snackar man ju mycket om pro-choice och pro-life. Jag tycker ju givetvis att de glömt den mest intressanta gruppen, den som all rock utgår från: anti-life gruppen. Vi som hatar allt levande och vill dö dö dö som dåliga romerska ljus, men som har något som håller oss tillbaka. Kalla det feghet som Jeff, men jag tror att det är något annat. jag tror att det är rocken själv: viljan att förstöra för de som älskar livet. Det är det som håller oss kvar. Vi måste manifestera denna drift så ofta vi kan, för att detta är vårt liv. Vårt liv är död, allt annat är skitsnack och lögn. Vi har vigt våra liv åt döden och vi kan bara vara rena och ärliga när vi driver oss själva närmare döden, eller förstör för folk som älskar livet. Jag måste skriva nu att hela den där Lisa-grejen givetvis bara var ett märkligt tidsfördriv. Ett experiment. Det fattar ju jag också att livet inte handlar om att älska det oälskbara. Jag ville väl bevisa något, att jag var vuxen kanske, men jag tycker nånstans att Jeff visat vägen mycket bättre: man kan fortsätta hata livet fastän man blir vuxen. Man förändras inte bara för att man blir 30. Hatet försvinner inte med åren, det intensifieras. Jag älskade inte Lisa, jag älskade tanken på att älska henne. Ja, det fattar jag väl, ni gick inte på det heller, men jag gjorde det. Jag trodde att jag kunde byta livsstil, men är man ärlig mot sig själv, så gör man inte det. Tack, Jeff, för att du fått mig att inse det. Jag inser också att jag tagit ganska mycket plats på sistone och att det här inte är min bok, utan Jeffs och jag ska ta och respektera det, även om jag vet att det här är frivillig läsning och även utger sig för att vara sådan. Nåja, vi ses i slutet - det här är en resa jag inte tänker missa. Eller jag ska inte låta så dramatisk, det blir bara klyschigt. Jag vill vara sann. Jag vill var den mest sanna översättare som levat. Jag väger varje ord på guldvåg, eller snarare, jag har levt varje ord jag översatt, annars skulle jag aldrig kunna göra det, annars vore det lögn. Jag är ingen methodöversättare som kan suggerera mig in i nya texter, jag lever mina översättningar och en rikare man är jag för det. Och en rikare värld har ni för det. Eller fan, förlåt - varför kan man inte få ett ärligt slut nånstans. Och ärligt är lika med icke-finalmässigt. Så där, ja. Kanske? En översättare är aldrig säker. En bra översättning är inte mätbar, det handlar om insikt. Ses snart. Jan Zacharias.



jan 18 silver lake, ca

jag fick en videokassett med posten idag. ett litet dv-band där tom, kerry och rick sitter i studion och lyssnar på ”her little stomach”. rick skrattar så intensivt att hans ögon ter sig liksom skräckslagna som ögon gör när man skrattar riktigt intensivt. tom och kerry ligger i en hög på golvet och skrattar dom med. då och då brister de ut i sång. ”her little stomach!” skriker de medan de pillar varandra på magen. varför kan ingen ta mig på allvar? ja, det var en stor jävla hög med skit till låt det där. men hör ni inte att ”her little stomach” är ett rop på hjälp! ni måste ju läsa mig mellan raderna. jag vill ju bara att en tjej ska kunna ta på mig utan att jag drabbas av panik. ibland kan jag vakna på nätterna av att jag smeker mig själv på kinden. jag är en mycket skadad och ensam människa.

jeff

Översättarens anmärkning: Ja, men nu ser vi ju det tydligt. Resten av bandet älskar livet, de hånar mörka deprimerade Jeff för att han kan känna svärta och vilsenhet. De fattar ingenting. De är inga rebeller, de är överbetalda överåriga överviktiga män som har ett yrke - rocken - som de går till när deras revisorer tycker att det är dags att inleda nästa redovisningsår eller vad fan det nu heter. De finns inte en strimla rock i det, bara denna ironi och distans som breder ut sig över allting, ironin som gjort att alla metalband som jag gillade på 80-talet för att jag faktiskt såg ett uppror i dem, nu gäller igen på ett urvattnat skojigt "ironiskt" sätt. Ironin som gjort att alla gillar Backstreet Boys och Britney och att...ja, vad ska jag säga: de som ville leva vann - det gör de alltid, de ingår liksom i reglerna. Men det trista var väl att de tog rocken med sig. För vi behövde den verkligen, vi som vill dö. De hade väl kunnat ta vad som helst annat, de klarar sig alltid. Vad har vi nu? Jo, jag vet: nihilismen lever alltid kvar i någon form och kan alltid gå in i en oskuldsfull värld och utplåna och döda. Jag har själv varit stagnerad och blockerad - därför har jag inte sökt upp nya band på länge, men nu ska jag göra det, jag lovar. De här gamla sakerna duger inte längre - jag behöver något nytt. Jag är övertygad om att de finns där ute, jag har bara varit borta så länge att jag inte vet var jag kan hitta dem. Det är lite tomt här nu. Alla har flyttat ut. Ingenting av det gamla finns kvar. Det enda jag kan säga är att det känns lite spännande att leva igen. Jag kände att jag liksom levde som nåt slags spöke på nåt sätt som jag trodde att jag borde leva. Nu vet jag bättre. In i sanningen, in mot döden. Jag blev inte översättare för att lalla omkring och översätta sportprogram. Igår blev jag erbjuden det tredubbla mot vad jag brukar få för att översätta en ishockeymatch. Fan heller, sa jag. Jag har bättre saker för mig. Om man säljer sig i den enda bana man är stolt över, vad finns det kvar då? Jan Zacharias, övers.



jan 23 silver lake, ca

”if you knew how lonely my life has been
and how long I‘ve felt so low
if you knew how I wanted someone to come along
and change my life the way you‘ve done”

linda ronstadt sjunger randy newman‘s ”feels like home”. det är de vackraste rader jag hört någon sjunga. mina ögon tåras varje gång. men min verklighet ligger ljusår från denna vackra illusion om den mänskliga kärleken. allt är så solkigt, så förtvivlat solkigt.

jag hade besök av en tjej igår. hon heter samantha och hon gillar mig för att jag spelar rock. vi käkade tacos och hade väldigt tråkigt, åtminstone hade jag det. jag satt mest och tittade på hennes bröst, som är stora, vilket en trettiosexårig pojke som jag uppskattar, men efter tag tänkte jag: okej, det här verkar bli som det alltid blir, en olidlig väntan på samlaget, men försök åtminstone att ge henne en chans att visa sig umgängesbar på andra sätt. hon har inte pratat om nånting som intresserar dig, hittills, men se till att styra in samtalet på nåt som intresserar dig, sitt inte här och... gnäll. så jag ställde mig på trampolinen, tog sats och hopp, hopp, hopp och så kastade jag mig handlöst ut i… ja, jag vet inte: jag berättade att jag inte tycker att livet är värt att leva. neutralt, sakligt, osentimentalt. ”så kan man väl inte säga.” blev hennes omedelbara respons. ”jo, det kan man.” sa jag. ”jag sa det nyss: livet är inte värt att leva.”

det blev tyst.

- hur menar du då?

- vad jag säger: livet är inte värt att leva.

- näää!!!

- jo.

hon började skratta.

- nä, det tycker du inte.

- jo, det tycker jag.

tyst igen.

- men du lever ju.

- ja. och?

- ja, men då tycker du ju att livet är värt att leva.

- nej, jag lever därför att jag är för feg för att ta livet av mig.

- näää!!!

- jo.

- näää!!!

- jo.

sen minns jag inte riktigt vad vi sa till varandra, bara att hon lyckades göra samtalet trist igen. jag fick inte knulla, bara runka av den över hennes bröst, vilket jag var ganska nöjd med. sen tackade hon för en jättetrevlig kväll och hoppades på att få bjuda mig på middag nån dag. ”javisst” sa jag.

Översättarens anmärkning: Satan har försvunnit från metalen. Jag tror att det är där problemet ligger. Metal utan Satan är som himlen utan Gud, som en rektors hot utan spöstraff. Tyngden försvinner. Du kan inte ha så stora gester och lova så mycket om du inte även har något stort i botten. Och metalen har inte det längre. Sedan blackmetalslakterna i Norge har Satan lämnat metalen. Den är bara ett tomt tragiskt skal och Satan är var? Jag ska go out on a limb here, men jag tror att Satan finns här - i mina översättningar. Ni skrattar? En översättare som tar sitt ansvar översätter det han tror på, ingenting annat. En översättare som tar ännu större ansvar tar texter han inte tror på och gör dem trovärdiga. Det börjar med ett kommatecken här och en mer träffande "synonym" där, sen efter några hundra sidor börjar det komma in hela meningar som inte var avsedda och efter ett tag skriver översättaren själv sin egen bok. Om detta inte är Satan i arbete, så vad är det? Handlar inte Satan just om att smutsa ner det oskuldsfulla. Jag tror att översättning är eller kan vara den nya metalen och jag tror att Satan är det enda riktigt rena. Allt annat är lismande och rövslickeri. Med Satan och döden är man sann. Överallt annars är man svag. Jan Zacharias, översättare



jan 26 silver lake, ca

vaknar tidigt. sätter på kaffe. pressar två apelsiner. rostar bröd.

förnedringen har börjat.

jag har inget att göra. jo, det har jag. jag borde skriva låtar. men jag får ingenting gjort. och då tittar jag efter tjejer. det är inte bra.

hon heter dolores. hon jobbar på blockbuster. luftkonditioneringen därinne har säckat ihop. det är väldigt varmt för att vara mitt i januari. varmast är det inne i dolores videobutik. hon vet ännu inte vad jag känner. men idag bestämde jag mig för att det skulle ske. jag hyrde ”scent of a woman”. dels för att jag tycker väldigt mycket om den filmen, men mest för att jag ville göra mig lite märkvärdig. känslig rocker… ni hajar…

- hej dolores.

- nämen hej!

- jag blir glad när jag ser dig.

- tack.

- jag menar inte att vara påflugen.

- nej, du är inte alls påflugen. det är ju jättetrevligt att du blir glad att se mig. cash or credit card?

- va?

- cash or credit card?

- eh… credit card…

jag får vad jag förtjänar. hela tiden. varför skulle jag glappa, vad ska hon med mig till? ponera att hon svarar ja om jag bjuder ut henne, vad har jag då att komma med?

”du är charmig med ditt munväder”, fick jag höra av en tjej i high school. ”men sen har du inget mer att komma med”. hon hade rätt. när jag inte orkar glappa och göra mig till längre, så finns ingenting kvar av värde. ingen orkar med att bära omkring på ett sånt smutsigt litet barn som jag. jag har ingenting att ge.

jag vet vad dolores är. hon är en anledning för mig att leva vidare. men hon är samtidigt en bluff, för min kompass vad gäller tjejer är trasig, mitt hjärtas autopilot är defekt. hon har inte gett mig ett enda tecken på att ett ja skulle vara tänkbart. nej, nej, nej, säger hon med varenda distanserad kommentar. jag vet ju att hon kommer att säga nej. hon är sista anledningen att leva det här livet, försöker jag, men jag märker att det inte håller. det håller inte längre. jag, bara jag, är sista anledningen att leva det här livet. jag är trasig och hon kan inte laga mig. ingen mänsklig kraft kan laga mig.

Översättarens anmärknig: Jag vet att många av er varit oroliga efter min anmärkning igår. Låt mig förklara hur det ligger till: Jag har inte skrivit om Jeffs anteckningar. Jag har på sin höjd strukit några meningar och formulerat om nån luddig bisats. Vad folk aldrig tycks fatta är att jag talar i visioner, i ideal. Själv är jag ju ofullkomlig, men jag strävar mot det rena. Det är väl därför jag har nån slags sympati för nazister. Och jag vet att man ska vara tyst med sånt här……(Och jag vet att jag tidigare tog avstånd från nazismen - och det gör jag fortfarande i praktiken - och framför allt tycker jag att det är så jävla korkat att hålla på och försöka skrämma folk eller provocera folk med nazism. Herregud! Har inte det körts i botten? Jag är för sanningen, oavsett hur obehaglig den är, så jag tycker att man ska kunna diskutera nazism på ett nyanserat sätt, men jag är också mot dumhet och tycker därför att folk som försöker chocka med att nazism är häftigt eller att ”Rommel rockar” är idioter.). Men är det inte så att det som var äckligt med nazisterna var deras flockmentalitet. Det var inte renhetssträvandena i sig, alla strävar vi ju efter det fullkomliga. Är det så fel av en statsman att göra detsamma? Han målar bara på en annan kanvas. Han målar med människor, för att han kan. Jag är övertygad om att alla konstnärer, alla sanna konstnärer är fascister, eller åtminstone djupt odemokratiska. Hade Picasso haft tillgång till ett helt folk hade han säkert också begått folkmord. Men Picasso vore inte att klandra, utan de som lät honom göra det. De fega blundande lakejerna som lät det hända. Konsten är av sin natur odemokratisk, för känslor är odemokratiska. Känslor följer inte det politiskt korrekta, de är stundtals fula och vidriga och för att konsten ska vara sann måste man även låta dessa sidor komma till tals. Och det är så jag känner för mina översättningar också. Det fula måste få komma fram också, annars ljuger jag. Och jag tänker inte ljuga mer. Jag fick ett erbjudande om att översätta en Metallica-konsert. Jag hade fått riktigt bra betalt. Det handlade ju bara om mellansnacket, ett par meningar: "Hello Wembley!" etc, men jag sa nej. Jag är ingen medlöpare, jag har ett ansvar mot mig själv och dem som satt sin tillit till mig. Jag sätter inte mitt namn på nåt jag inte står för. Metallica är feta miljonärer som samarbetar med symfoniorkestrar och vill straffa barn som surfar på nätet. Hur skulle jag sova om jag gick deras ärenden? "Dina ideal kommer att bli din död" sa min chef, utan att mena något positivt med det. "Ja", sa jag och tillade när han hade gått: "Och din med, din jävla gubbe, för jag ska störta det här företaget i fördärvet." Jag jobbar för Satan nu. Satan och döden och alla med rena ideal och rena samveten. Jan Zacharias, översättare



feb 1 silver lake, ca

skrev ett köttigt riff idag. och en text. back to basics, back in business…

”die and let die
homicide, genocide
take me to the other side
primed with hate
blood stained streets
sharon tate, sharon tate
blood stained sheets”

riffet är jag jävligt nöjd med, grabbarna kommer att bli glada, men jag tror att jag låter tom skriva texten istället. jag har tappat stinget. det är fint väder ute. tror att jag ska gå en golfrunda idag.

4 p m

kom precis tillbaka från banan. jag spelade som en kratta. hade svårt att koncentrera mig. mitt förflutna hemsöker mig…

det är några år sen nu… hon låg i min säng. jag hade druckit hela dagen. det hade nog hon med. jag hade spelat bort flera tusen på caribbean stud och ville inte gå hem.

jag minns inte riktigt hur vi träffades. jag minns bara att hon följde med mig hem och att vi gick och lade oss och att jag ville sticka in den men att hon somnade och att jag stack in den i alla fall och då kissade hon ner sig.

jag knuffade ner henne på golvet. slet bort lakanen och sängmadrassen. hon gnällde. jag gav henne täcket. hon tystnade. hon verkade inte veta vad som pågick. jag ringde ken, min polare i santa monica. jag sa nåt om att jag måste tvätta mina nerpissade sängkläder och att den jävla bruden som pissat ner sängkläderna inte är att lita på eftersom hon pissar ner sängkläder. jag bad ken att hålla reda på henne medan jag tvättade. brudar som pissar ner sängkläder är ju, som sagt, säkert tjuvar också.

ken var hos mig på en halvtimma. tjejen vaknade till liv. hon blev rädd när ken kom in i sovrummet. hon hukade i fosterställning under täcket. grät tyst. skakade. jag noterade knappt detta. jag hade nog med mitt. hon hade ju kissat ner mina lakan.

en vändpunkt i mitt liv. jag var inte nöjd med att fungera på det där viset. men fortfarande kan jag inte känna för den där tjejen, fastän jag vet att jag borde. ovanstående skärva ur min historia lade ytterligare kilon självförakt på mina axlar. på ett strikt intellektuellt plan var jag inte nöjd med att vara en person helt utan empati. men jag kände ingenting. ändå var det nog då, precis då, som jag beslutade mig för att torka upp, ställa flaskan åt sidan. men av rent egoistiska skäl. jag ville inte finna mig själv varandes ett sånt svin igen. men jag kan fortfarande inte känna för den där tjejen som satt och grät under täcket.

jag la in mig på behandling. idag går jag på aa regelbundet. nu bryter jag min anonymitet här, men vafan! hela den kaliforniska nöjesindustrin springer på aa. vi är många rockers i den yngre medelåldern som sitter där och svamlar. jag spelar rock och är över trettio och lever fortfarande, alltså går jag på aa. aa är inte särskilt anonymt längre.

(jag vet, jag skrev att jag var full i japan förra året och att jag var full under rock seminar i new york. men det var slayerjeff som skrev de anteckningarna. och slayerjeff är fortfarande ett rockmonster. slayerjeff kommer alltid att vara ett rockmonster. men jag måste få vara jeffjeff också. och jeffjeff är en människa. jeffjeff är en människa som inte orkade vara det där rockmonstret längre. jeffjeff är en människa som torkade upp för flera år sedan. please… överge mig inte. låt mig få vara jeffjeff också…)

”mitt namn är bill och jag är en alkoholist. jag bad gud om nåd imorse. jag slutade dricka och gav bort min kuk samtidigt. jag slutade rocka för idag vet jag att lyckan inte bor i världsliga ting såsom rock och dyra bilar. jag tillbringar dagarna med att titta på tv och att berätta om mitt fantastiska nya liv på aa-möten. jag har aldrig ställt mig frågan om mitt liv verkligen är så fantastiskt, för det vågar jag inte. jag är rädd att upptäcka hur förtvivlat ensam och olycklig jag fortfarande är. och då börjar jag dricka igen, och det vill jag verkligen inte. bakom min välputsade spritfria fasad så är det verkligen så. jag vill leva. men jag vet inte hur. jag sitter fast. hjälp mig! och den här jävla gud som jag sitter och tjatar om, vafan har han gjort för mig? gud var tyst när far talade om för mig att det aldrig skulle bli någonting av en så oduglig liten pojk som jag. varför i hela helvete ska jag tacka gud för att jag har blivit nykter? jag blev nykter. jag blev nykter därför att jag inte orkade dricka längre. jag fick nog. och lyssna nu jävligt noga på mig: alla klarar inte av att sluta. men jag klarade av det. jag tackar gud. för vad? han har aldrig presenterat sig. hallå? det är tyst. jag ska säga er sanningen, era jävla nollor! människan uppfann gud för att ha någon att skylla skiten på.”

det är vad dom egentligen säger på mötena, alla livrädda och självgoda lallare som sitter där och ljuger. hur vet jag det, hur vet jag att dom ljuger? vafan… jag är jeff hanneman. jag vet sånt här.

men jag behöver mina möten. bara där kan jag landa tryggt i hur trött och less jag är på alltsammans. bara där slipper jag hålla höjd. men jag har slutat lyssna på dårarna som går dit. ändå gillar jag dem. jag föraktar deras sentimentala ramsor om tacksamhet och om hur gud räddade dem från att supa ihjäl sig, men jag känner sympati med alla som inte vill leva men som kämpar vidare i alla fall. eller känner och känner… det är gott att sitta och blunda i det där svamlet.

jeffjeff

Översättarens anmärkning: Jag visste det: "Genocide, homicide..." Jeff är också inne på folkmord! Så här ser jag på det: Jeff är väldigt svag. Mycket svagare än jag trodde för några veckor sedan. Alkis, dessutom, vilket jag ju borde ha kunnat gissa mig till. Jeff behöver vård. Hans anteckningar hoppade verkligen upp och grep mig häromveckan. Han hade en skärpa och en närvaro mellan 1:a och 18:e januari som han nu tappat. Jag tror att Jeff är djupt förvirrad, men jag tror benhårt på en sak: en sann konstnär är alltid sann i konsten. Vad Jeff skrev i de där raderna om mord och folkmord, det speglar hans verkliga sinnesstämning. Man kan inte fuska med sån automatik - för det är automatik som verkligt sann konst handlar om, oavsett om det nu är rock eller översättning - den bara väller ut ur nån plats i kroppen som anpassningen och utslätningen och försvaren inte kommer åt. Jag tror att Jeff var riktigt sann där. Sen när han tittade på texten efteråt blev han rädd - och vad fan, vem kan klandra honom? Det är starka grejer. Men det viktiga för Jeff nu, är att han inte avviker från den rätta vägen. Jag ska göra en sak som man egentligen inte ska göra som översättare - eller översättarförbundet ser det som ett grovt övertramp i alla fall, men vad fan vet de? det är sådana regler som är till för svaga människor. Samma regler som förbjuder läkare från att träffa sina patienter privat också. Det är klart att det kan finnas vissa som inte klarar av det, men två vuxna människor kan undgå fällorna. Man måste ha tillit också. Det är därför jag ruttnar så på Sverige. Det är ett sånt förbudssamhälle, där man inte vågar låta människor ta ut svängarna. Visst! låter man folk ta ut svängarna så exploderar de ibland och det blir fler mord. Men vi gör tvärtom, sätter tvångströja på dem, så de imploderar istället och begår flest självmord. Som sagt, jag ska göra en grej nu som jag inte borde göra, men jag följer mitt samvete och jag vill ju först och främst hjälpa min klient och det är ju i slutändan Jeff. Jag ska skicka mina översättningar till Jeff, komplett med mina egna anmärkningar. Jag tror att det kan berika honom. Jag tror att det kan ge honom viss distans till sig själv, så att han inte helt saggar/geggar ner sig. Och framför allt tror jag att jag kan leda in honom/hålla honom kvar på den rätta vägen. Satans väg. Go, Jeff, go! Om du läser det här. Vi håller på dig. Gör det du måste! Jan Zacharias, översättare



feb 12 silver lake, ca

det finns en tjej på min golfklubb. hon är nåt annat, ja, hon är fantastisk, så där jordat, naturligt vacker. enkel, men inte ytlig. frisk, inifrån och ut. hon heter angela.

jag ringde upp henne för några år sedan inför ett klubbmästerskap. frågade om hon ville gå i par med mig. det ville hon.

där stod hon sen på green, med rumpan i vädret. hon har en fantastisk rumpa, men inte för ett ögonblick tänkte jag på nåt annat än att hon skulle sänka sin putt. vi spelade golf, punkt. vi hade roligt, punkt. det var den lyckligaste tid som jag har tillbringat med dom där varelserna i hela mitt liv.

hon åkte till europa sen, för att studera. nu, tre år senare, jobbar hon på en restaurang här i silver lake.

jag gick dit med min kompis ken för att äta en dag. angela kände inte igen mig först. när hon till sist gjorde det gav hon mig en kram. jag blev väldigt nervös och välte omkull en pepparkvarn som stod på det lilla bordet mellan oss. hon rättade till den.

dagen därpå gick jag och ken dit igen. den här kvällen hade hon tagit ledigt och satt och festade med några kompisar. ken berättade för mig att hon tittade efter mig så fort jag reste mig för att gå nånstans. jag blev givetvis väldigt glad över att höra detta, men… för det första: så där kanske ken sa bara för att vara snäll - han vet hur skör jag blir när jag känner så här djupt - och för det andra och viktigast av allt: när jag känner så här djupt så går det alltid åt helvete. så är det bara. jag blir för krävande, behövande. jag förlorar fotfästet fullständigt. min tunga kanske talar ett annat språk - de senaste åren har jag ju lärt mig ett annat språk, det ansvarstagande språket, det försiktiga språket - men tjejerna känner det på sig i alla fall: han vill ha mig för mycket, på fel sätt, jag kan aldrig vara allt det som han inbillar sig att jag är, han är för mycket, för intensiv, för oberäknelig.

när jag vill gymnastisera pitten är det aldrig några problem. jag låter glappkäften gå i några timmar, sen är det hopp i säng. det är en liten pjäs jag kan, ett spel som jag behärskar. jag är mammas lilla prins ända in i märgen.

”det är så roligt om helgerna, när jag vaknar och går ner för att göra frukost, då står det ett par skor i hallen som jag inte känner igen, då vet jag: nu har jeff träffat en flicka.” det var aldrig några problem för min mor att acceptera och till och med applådera alla mina snabba knull. om samma par skor förekom i hallen flera helger i rad, däremot, om det hela började likna nån slags relation, ja, då ändrades tonfallet radikalt. då hjälpte jag till för lite hemma, vad är det med dig? ska du gifta dig? du är ju bara sjutton, det är nåt konstigt med den där flickan, hon verkar anorektisk osv. så länge jag behandlade mina flickor som horor var allt okej.

en av männen i min grupp på behandlinghemmet hade misshandlat sin fru. jag tog varje chans jag kunde att angripa honom. jag var fortfarande mammas lilla prins då. idag vet jag att varenda en av den där mannens kvinnor hade gjort sig förtjänt av ett kokstryk. dom hade tryckt på hans knappar och han var inte starkare än att slå till. män har sin vapenarsenal, kvinnor har sin. en man slog ihjäl sin kvinna inatt… ja, lika barn leka sämst. det är ett samarbete. en som dödar, en som låter sig dödas.

vi var samma stackare båda två, den här mannen och jag. alldeles, alldeles lika. men han var nog något sannare än jag. han slog, jag slickade.

vet och vet och vet och vet… vafan vet jag? vad vill jag säga här? jo… jag vill nog säga: skit ner er med alla jävla klyschor om att man duger precis som man är! vissa människor är defekta, alldeles för defekta för att vara värdiga andra människors närhet. och jag är en av dem. jag kan ju inte känna, jag kan inte känna andra människors smärta, bara min egen. och det håller inte. jag är en trettiosexårig pojke som inte vet hur man gör. ja, hur fan ska det här sluta?

jeff

Översättarens anmärkning: jag vet, Jeff. jag är precis som du. Jag vet precis hur det känns. Ta det lugnt, jag ska hjälpa dig, det här kommer att fixa sig. Till min förra flickvän (inte den feta, det var ingen flickvän, utan ett experiment) sa jag en gång... Hon klagade på mig på att jag var så kall och aldrig visade känslor. Jag sa att jag visst visade känslor, men att jag inte kunde gråta. Att jag aldrig kunnat det, att det var en defekt jag burit med mig likt mitt namn från den österrikiska delen av min släkt. Hon frågade om jag inte ens skulle gråta om hon dog. Jag sa nej. Hon frågade, mer för att få nån slags bekräftelse tror jag, om jag i alla fall skulle bli ledsen. Jag bestämde mig då för att vara ärlig och sa: "Ja, lite, men framförallt skulle jag nog bli uppspelt. Jag vet att jag inte borde säga det här och om du verkligen tar in det jag säger så borde du lämna mig. För jag skulle bli ledsen, men framför allt skulle jag bli uppspelt, för jag väntar mest på att det ska hända något och jag skulle så gärna vilja ha något i mitt liv som gav mitt liv en känsla av tragik och spänning." Ungefär så sa jag och då frågade hon: "Hur kan du säga så?" Sen gjorde vi popcorn och tittade på "The Rock" och två månader senare gjorde jag slut med henne för att jag hade tråkigt. Jag har aldrig känt medkänsla eller empati. Jag har dragit på, nervöst och ryckigt kanske, men alltid framåt och alltid med mina intressen som ledstjärna. Och vems intressen skulle jag annars kunna ha som ledstjärna? Satans, dödens? Javisst, men när det kommer till kritan så är alla dessa tre samma sak. Detta är en insikt, Jeff, som livet har gett mig och den insikten kommer du också en dag att göra, Jeff. Vi gör den här resan tillsammans. Ring om det är något. Ring dag som natt, en översättare sover aldrig :-) Jan Zacharias, översättare.



feb 25 silver lake, ca

det kom ett paket idag…

jag får många brev - ibland även presenter! - från fans runt om i världen, men nu har det hänt något mycket olustigt. någon jan zacharias har översatt mina dagboksanteckningar till svenska.

denne jan zacharias har flikat in många långa kommentarer och anmärkningar. han tar sig väldiga friheter. analyserar och värderar min person. jag känner mig faktiskt kränkt. det finns något oerhört självbelåtet över jan zacharias sätt att uttrycka sig. han är en sån där typ som hela tiden verkar vara lite förmer än andra människor. sånt skrämmer mig. kanske för att det får mig att känna mig underlägsen, jag vet inte, men det spelar ingen roll. man ska aldrig behöva bli kränkt av andra människor. den där jan zacharias verkar vara en man utan principer. bara för att jag råkar vara svag just nu, så ger ju inte det honom rätten att kränka mig. bara barn angriper en som är svag. han kanske är ett barn, jan zacharias.

jag ringde vårt management och dom ska kolla upp det hela.

alla fans i sverige… om ni råkar komma över de här anteckningarna, kom ihåg att detta inte är anstiftat av slayer!

3 p m

jag kan inte släppa det här med jan zacharias. jag kan säga att han blir oerhört närgången i slutet: ”ring om det är något. ring dag som natt, en översättare sover aldrig.” han ger mig rysningar. och så en massa pretentiöst svammel om satan. vem fan tror han att han är? det där har ju redan slayer kört i botten. jag undrar om han någonsin har lyssnat på ”angel of death”.

”auschwitz, the meaning of pain
the why that I want you to die
slow death, immense decay
showers that cleanse you of your life
forced in
like cattle
you run
stripped of
life’s worth
human mice, for the angel of death”

lägg till riff köttigare än allt du har hört tidigare och du har satan rakt upp i arslet, jan zacharias!

ni får ursäkta mig, nu är det jag mot jan zacharias:

om du inte gillar slayer utan föredrar sillmjölksmetal som slipknot och marilyn manson, varför ska du då gegga omkring bland mina anteckningar? låt mig få vara ifred! ”han hade en skärpa mellan den 1:a och 18:e januari som han nu har tappat”. fan ta dig! fattar du inte att du sårar mig när du skriver så där. alla anteckningar efter japanturnén är skrivna direkt från mitt allra innersta. du borde skämmas som har mage att värdera min smärta. smärta är smärta, punkt. men jag vet nog… jag har skrivit en hel del om tjejer efter den 18:e januari. du är nog bara avundsjuk på mig för att jag har knullat mer än du. hur är det jan zacharias? har du inte fått nåt på länge, eller? har du nånsin fått nåt? (ha, ha!)

”jeff behöver vård” skriver han. hördu jan zacharias, du drar ner byxorna på dig själv rätt rejält med den där flickvänsanekdoten: ”jag skulle framförallt bli uppspelt”. det var det sjukaste jag hört! hör av dig till mig en gång till och jag sätter snuten på dig! mina advokater är redan underrättade, dom får nog snart tag på dig… you’re gonna pay.

jeff.

Kära Jeff. Kul att du äntligen hör av dig. Jag visste att vi en dag skulle mötas. Låtar som ”Angel of death” skriver man inte utan konsekvenser. Det är hitåt allting har pekat, allt du hittills tagit dig för. Hit till mig. Jag tycker att du är väldigt fin och jag önskar att jag var där att krama dig nu när du har det så svårt, men jag är här i Sverige och du är därborta i Kalifornien, så nu ska du ta och lyssna på mig istället. Vill du vara med på riktigt och komma till din rätt och tjäna ditt syfte, eller vill du fortsätta att larva omkring med det där gamla förlegade rockbandet som du har? Du har en plats i den här kampen nämligen, Jeff och jag vet att du kommer att spela din roll, vare sig du vill det eller inte. En dag är jag säker på att vi kommer att se tillbaka på det här som en rolig tid, du och jag, Jeff, men just nu kan jag inte skratta. Det här är för viktigt för det. Det är nu du måste bestämma dig.

Jan Zacharias.



mar 3 silver lake, ca

jag kan berätta att den där jan zacharias inte ger sig. så… here we go again. for the very last time:

jan zacharias,

jag skulle kunna låta mina advokater ta över från och med nu, men jag ger dig en chans till: om du inte genast upphör med denna förvanskning av textmaterial på slatanic wehrmacht’s (* Slayer’s fanclub /övers anm) hemsida (sidan är copyrightskyddad, ärthjärna!) så kommer slayer att stämma skiten ur dig! du är härmed förbjuden att sprida dina översättningar av mina dagboksanteckningar vidare! detta är absolut sista varningen!

vad jag mest av allt ogillar med dig, jan zacharias, är att du ljuger. du påstår att du har fått i uppdrag att översätta mina dagboksanteckningar. av vem då? inte av slayer i alla fall. varken slayer eller slatanic wehrmacht eller american recordings har nån jan zacharias on the payroll. detta har du alltså gjort på eget bevåg.

skaffa ett liv, nolla!

ja, alla rockers därute, framförallt alla rockers i sverige som kanske har tagit del av jan zacharias dravel och trott att det har varit anstiftat av slayer på nåt sätt (för sista gången: det är det inte!)… anledningen till att jag publicerar detta är att ni ska förstå att detta med att vara rockstjärna inte alltid är en dans på rosor. ni som står i pojkrummet och gör jeff hanneman-poser med tennisracketen… tänk en gång till!

det är sickon som jan zacharias som får mig att undra om det är värt det.

jeff

--

Lyssna nu, gubbe!

Jag har inga som helst problem med att du angriper min person eller mina idéer, men du ska vara jävligt försiktig med att ge dig på min yrkesroll. Jag är översättare och en jävligt bra sådan också! Jag har en lång och gedigen utbildning bakom mig. Fyra år på UCLA - ring och tala med Frank Iver, två år på Universitetet i Lund, referens: Johan Mölndahl. Sen praktiserade jag på FN i New York i 10 månader och översatte trista jävla internationella avtal och förordningar. Där kan du prata med Peter Black. Jag har fan slitit för att bli översättare, jag har gjort mina hundår och ingen jävla patetisk pappskalle till rockgitarrist ska komma och ta det ifrån mig. Jag är inget fan av dig eller Slayer, jag har inga egna intressen i det här. Jag accepterade uppdraget som vilket som helst, för att tjäna pengar och för att jag visste att jag kunde göra ett bra jobb med det, eftersom jag behärskar den värld det gäller (läs: din värld). Läs dina papper noggrannare nästa gång innan du skriver på, för du äger inte dina dagboksanteckningar längre: det gör Speakandtelldotcom industries, som driver Slatanic Wehrmacht. Josh Valentine där sökte upp mig, för jag hade gjort gamla grejer till honom tidigare som han var nöjd med och nu kör vi det här racet. Jag svarar inte inför dig, utan till honom. Och lyssna nu: jag har inget behov av din vänskap - jag har inget behov av att ha nån personlig kontakt med dig, jag har egna vänner som är mogna och har rika själsliv. Jag behöver inte dig. Jag sträckte ut en hand till dig. Ville du inte ta emot den så kunde du väl säga det, istället för att bete dig som ett vettskrämt barn. Jag anser den här saken vara utagerad nu.

Hej då.

Jan Zacharias, översättare.



mar 9 silver lake, ca

jag och grabbarna har gått in i studion igen. allt låter precis som förr och jag bryr mig inte.

”life‘s a dance you learn as you go
sometimes you lead, sometimes you follow
don‘t you worry ‘bout what you don‘t know
life‘s a dance you learn as you go”

det är refrängen i en rätt kass countrylåt som jag hörde häromdagen. men den är träffande. jag har placerat mig själv i baksätet. jag låter tom och kerry köra bilen. jag håller en låg profil. gör mitt jobb. och jagar tjejer.

jag är usel. och… nej, det är inte bara någonting som far omkring i mitt huvud, nej, det är verkligen så. den gamla uselheten, den jag fick av mina föräldrar, den är borta, eller borta och borta: jag har accepterat att den finns där och när den gör sig påmind så vet jag att det är min stackars mor och min stackars far som ynkar sig; två svaga lallare som inte längre kan bestämma mitt värde här på jorden. nej, idag är jag usel av egen kraft. idag uppvaktade jag ännu en ung skönhet. hon heter betty. hon jobbar som assistent åt rick. jag kunde inte hejda mig: ”jag tycker att du är fin, jag tycker om dig” hörde jag mig själv säga vid kaffemaskinen utanför studion. ”jag tycker om dig också” sa hon. ”det är verkligen jätteroligt att jobba med dig.” same ol‘ story, alltså… jeff uppvaktar ännu en söt tjej som inte vill ha honom. men det finns ytterligare en komplikation: hon är upptagen. i många år har jag varit oerhört principfast på den punkten. att aldrig svansa efter andra mäns tjejer…

”respektera din broder! du kanske behöver honom en dag. du kanske behöver hans hjälp när saddam riktar sin kalashnikov mot dig. då är det inte så jävla bra om du har pippat hans flickvän, då kanske han låter dig ligga där och förblöda…”

jag geggade till det så jävligt när jag drack. jag var riktigt usel. och nu har jag alltså varit usel igen. jag har syndat idag. jag har ”haft begär efter min nästes tjej” eller vad det nu heter i bibeln?

dom är ju kära i varandra, betty och hennes snubbe. och jag… vad är jag för henne? det studsar ju. men det är väl klart som fan att det studsar! jag må vara en jävla lallare, men när jag jobbar svänger jag! inte alltid, men den senaste tiden har jag faktiskt varit i god form, min depression och min allmänna livsleda till trots, så… klart som fan att en tjugoårig flicka vill vara runt sånt. men att jag är så jävla dum att jag tror att hon går och kärar ner sig i mig för det! fy fan hur jag svansar och tassar och gör mig till. hur känns det nu, jeff? hur känns det nu? jag är förbannad. förbannad på henne, visst, men det håller ju givetvis inte. imorgon är det bara att gå till jobbet och vara professionell och trevlig igen. vafan väntar jag mig? hon är tjugo! hon känner sig smickrad. uppvaktad. bekräftad. klart att hon vill smaka på det. inte fan säger hon nej till det. klart att hon flirtar lite också så att hon får smaka utav bara helvete eftersom jeff är en jävla sucker! en kvinna säger nej till det, för en kvinna vet att det kan kosta mer än det smakar. den här jävla lallaren som är jag kan få frispel och hälsa på mitt i natten, dyngpackad. hota hennes pojkvän med stryk, hota med självmord, hela dårpaletten. en kvinna hade på eget initiativ skapat distans. men betty är en flicka.

vad är det med alla dessa flickor, jeff?

jag kan inte säga åt mig själv att växa upp. jag har gett upp allt hopp om att någonsin växa upp. jag kommer att förbli ett barn. det är ingen idé att försöka göra sig till. jag kommer att göra fler såna här misstag. många fler. tills… tills vadå? tills jag inte orkar göra fler misstag och tar livet av mig. eller: tills någon som jag vill ha säger ja. jag vet, jag vet, jag vet, den ska visst inte vara på liv och död, den mänskliga kärleken. ett sunt förhållande består av två självständiga individer och bla bla bla… en hög med småborgerlig psykdynga är vad det är! jag har aldrig varit så lycklig som när en anorektisk sjuttonåring höll på att ta livet av mig för sex år sedan! aldrig så förtvivlad heller, visst, men ändå… what a ride!

har grävt lite i den där härvan med den svenska översättaren också... det har visat sig att jag hade fel. han är tydligen anlitad av oss och det känns som om jag lät paranoian ta över och skissade upp nåt slags helvetesscenario i huvudet. jag måste lära mig att varva ner, man kan inte behandla människor på det sättet som jag gör, oavsett hur märkliga de är. blunda och räkna till tio mississippi - det är vad jag lärt mig. varför kan jag inte komma ihåg det? man kommer bort från kärnfrågan om man blir överhettad och tappar huvudet och det gör jag jämt. jag tänker inte be om ursäkt, för det gör jag inte mot folk som pissat på mig. men jag önskar att jag tagit reda på all information innan jag gick loss. nu känns allt bara förvirrat och konstigt. jag vill inte vara här. jag vill vara någon annanstans.

jeff



mar 11 silver lake, ca

jag har haft satan i mina fingrar idag. jävlar vilka gitarrer jag har lagt! det är bettys förtjänst. jag tål henne inte. det där leendet hon bränner av ibland, det där innerliga, sensuella, förtroliga leendet som jag trodde att hon bara brände av mot mig, det bränner hon av mot varenda snubbe hon möter, med undantag för en kubansk halvretard som kommer och städar ibland. bettys pappa måste ha varit nån slags blindhitler, så mycket bekräftelse behöver hon! att jag inte kodade av det tidigare! då kunde jag ju ha plockat henne, som jag plockade den där cateringtjejen i turnébussen, hon med blommorna. men betty, till skillnad från cateringtjejen, är fin, och när tjejer är fina förlorar jeff förståndet. då blir jeff ett lallande, menlöst fån.

men fan vad jag spelar! fan vad jag rockar! jag gör omslaget på guitar player nästa år, så är det bara. jag är up there med jimi, carlos och eddie nu. ni kommer inte att bli besvikna. jeff is back!



mar 18 silver lake, ca

betty var på mig idag. hon har läst dagboken. en kompis hade skvallrat för henne om mina anteckningar på slayer’s hemsida och sen läste hon dem. betty heter egentligen inte betty, jag trodde att det skulle räcka med ett fingerat namn för att värna om hennes integritet, men vafan… rick har ju bara en kvinnlig assistent och jag ska vara riktigt ärlig nu: jag ville att betty skulle läsa det här! jag ville ha nån slags kontakt, riktig kontakt, bortom allt det där livrädda kallpratet. resultat: hon hade blivit jätteledsen, och det var ingen fejk, märkte jag. jag bad henne ödmjukt om förlåtelse. vad jag skäms nu när jag skriver dessa rader. stackars sabrina leclair från san diego… jag menar betty, ha, ha, ha, ha, ha, ha, ha!!!

dö, din jävla hora!!!

ha, ha, ha, ha!!!

dö, dö, dö!!!

son of satan

Översättarens anmärkning:

Det kom ett brev idag.

Bäste Jan Zacharias,

med dessa rader vill jag bara tala om att jag häromdan kom över en bunt A4-kopior som vid närmare betraktande visade sig vara en översättning av din hand. Min uppfostran förbjuder mig att gräva i andras privata handlingar (har fortfarande ingen aning om varför översättningen hamnat där) men jag blev så överväldigad av min egen nyfikenhet att jag tog med alltsammans hem. Här finns nämligen, tycker jag, åtskilliga av de känslor och tankar jag själv burit på ganska länge. Att våra ämnesområden egentligen inte går särskilt bra ihop finns det knappast någon anledning att sticka under stol med. Jag är alldeles främmande för den ihåliga amerikanismen; den liknar alltmer en global basar där alla kvalitetsbegrepp betraktas som odemokratiska. När jag först läste dessa dagboksanteckningar av en för mig helt okänd popstjärna kände jag också starkt att det jag håller på med nog är en verksamhet i utdöende; jag har aldrig inbillat mig skriva för popungdom i storstädernas förorter eller för de nyrika skönhetshatarna på citygalleriorna. Det jag skriver har en liten och trogen läsekrets, men där saknas naturligtvis fina ord som multikultur och gränsöverskridande. Därför läste jag med igenkännande att även du, trots din förkärlek för den amerikanska livsstilen, är inne på liknande tankegångar när du skriver om det konforma mass- och konsumtionssamhället. Faktum är att kapitalets strävan efter hegemoni inte bara burits av Coca-Cola och Mcdonalds utan hela tiden även legitimeras och stöds av de vänsterintellektuella. Deras fina ord om dekonstruktion och gränsöverskridande passar perfekt som överbyggnad till den konsumistiska världsbilden. Dagens elit är antielitistisk och dess förflackade kultursyn har blivit stilbildande för stora befolkningsgrupper som bara strävar efter att hänga med i "utvecklingen". Därför är det alldeles följdriktigt att det oöverlagda och "orena" ? som du skriver - idag anses vara ett sannings och äkthetskriterium. Jag menar inte att diktaren ska ta på sig stärkkrage igen, men all verklig konst är till sin natur hierarkisk eftersom den inte tillgänglig är tillgänglig för alla.

Det är en villfarelse att betrakta jämlikhet och demokrati som konstnärliga kriterier. På samma sätt är egentligen kritik motsatsen till skapande; man delar och tar isär eftersom man inte har något eget att komma med. Det är typiskt för vår tid att många andrahandsfigurer geniförklaras just i kraft av sin tanketomma konformism och brist på verklig originalitet, medan andra som arbetat i åratal, drivna av en kräset sovrande stilvilja och stoisk självkritik, knappast ens uppmärksammas, därför att de arbetar på ett otidsenligt sätt och kanske (som du och jag) fäller inopportuna yttrande i debatten.

Du kanske inte tycker det spelar så stor roll om dina tankar får liten uppmärksamhet; betalning och uppskattning får du ju ändå. Men tyvärr tror jag inte det är så enkelt, Jan. Du skriver själv att vår tids stora samhällsfråga inte handlar om arbetare och kapitalister, utan skiljelinjen går mellan det "vitala" och "fasta handslagets" brödraskap som bestämmer i demokratin och de svårmodiga och trötta . Att inte bara den utåtriktade aktiviteten, utan även det medvetna varandet kan ha ett värde, om inte på börsen, det undgår de flesta och ihågkommes av ännu färre. Men jag skulle vilja påstå att den vanmäktige/depressiva/svårmodiga människan har en viktigt uppgift när den "egodrivna kommersialismen " och den globala nivelleringens tomma skrammel ständigt bedövar sinnena.

Jan, det känns som om vi skulle kunna göra något tillsammans. Vår uppgift kunde bli att ta strid för något som jag i brist på bättre skulle vilja kalla en avskuggad livsstil, undanskymda människoliv, förtätning, allvar, högtid, väsentlig existens. Även om den inte syns utåt skulle en sådan gemenskap kunna tjäna som en hemlig proteströrelse mot högerns och vänsterns modernism, deras oavlåtliga prisande av framsteg, ytlig framfång, nyrikt prål. Det kunde bli en motvikt mot allt medialt brus, fittstimsagitation, stylade programledare och politiker, hela denna kulturindustri som ständigt byter "stil" och förväxlar omväxling med utveckling. Du skriver själv på ett ställe om människans elementära längtan efter det oförfalskade livet, det som den tyske poeten Novalis kallade "odödlighetssinnet". Honom kan jag verkligen rekommendera. Jag har sedan länge haft en essä liggande om honom, men den har naturligtvis refuserats eftersom den inte "känns riktigt aktuell" (den egentliga motiveringen torde vara att redaktörerna inför denna poets utsökt skurna satser upplever en sådan underlägsenhets-känsla att de av ren självbevarelsedrift måste tacka nej). Den stora majoriteten i vårt land har ungefär samma åsikter i samma ögonblick, utan att fördenskull vara centraldirigerade; det råkar bara bli så att de handlar som en fårskock. Men varför skall deras flabbiga optimism döma oss till evig ensamhet bakom elfenbenstornets bleka murar. Vem har sagt att broderskapets mångprisade tanke enbart skulle vara till för dem?

Nu förstår jag ju väl att detta kanske kommer lite överrumplande för dig, men jag skulle bli glad om Du tog dig tid att läsa dessa rader och föreslog en tid för ett sammanträffande. Tills vidare bilägger jag några nyöversatta dikter ur Novalis "Hymnen an die Nacht" som jag hoppas kunna publicera snart.

Alles Gute

Per Landin

--

Om du läser det här också, Per, så ber jag dig att inte skriva fler brev. Jag har tillräckligt fullt upp med mitt och har ingen plats i mitt liv för ditt liv också. Du är säkert en duktig översättare och jag önskar dig all lycka med det i framtiden.

Med respekt,

Jan Zacharias.



mar 25 silver lake, ca

betty sa upp sig igår. rick skällde ut mig, men mer var det inte. idag har allting varit business as usual igen. en skön arbetsro har infunnit sig, nu när cockteasern är borta. jeff är fokuserad! jeff rockar hårdare än nånsin! jeff skriver historia!

men huset ekar tomt. det känns för jävligt att komma hem på kvällarna. jag saknar… kontakt. jag känner mig så isolerad. ett visst mått av utanförskap är jag beredd att acceptera - det är nödvändigt för att inte min musik ska såsa ihop - men dom här jävla eremitkvällarna framför tv:n börjar gå mig på nerverna.

det är nästan så att jag saknar korrespondensen med den där svenske översättaren jan zacharias, nästan så att jag saknar hans förnumstiga kommentarer och anmärkningar. ni förstår, jag har så många… medhårsvänner om ni hajar vad jag menar… ken i santa monica t ex, han gillar mig och han är oerhört lojal, men han kan inte utmana mig (sorry ken, men det är dags för dig att höra sanningen!). jag behöver en själsfrände. den där jan zacharias gick mig på nerverna, men det kanske också är precis vad jag behöver. ja, jag vet inte… jag läxade ju upp honom rätt rejält. han blev väldigt arg. jag fick ett mycket indignerat brev häromdagen. tror knappast att han kan förlåta mig.

jan zacharias, om du läser det här (för det gör du väl snart? hoppas verkligen att du fortfarande översätter mig!), så vill jag att du ska veta att min dörr står öppen. inte vidöppen, för jag tycker fortfarande att du är lite obehaglig, men på glänt…

förhoppningsfullt,

jeff.



apr 3 silver lake, ca

har haft lite dåligt samvete kring det här med betty (sabrina leclair) idag. hon tog visst väldigt illa vid sig av mina dagboksanteckningar, speciellt den där sista där jag avslöjar hennes riktiga namn (sabrina leclair) och avslutar med att skriva ”dö, din jävla hora!!!”. hon sitter på psyket och det är slut med pojkvännen.

du finns i mina tankar, betty (sabrina leclair)…

men denna lilla incident har skänkt mig en insikt: för att uppnå verklig, intim kontakt med människor så vill de allra flesta bli tilltalade i förtrolig form, inte genom en text som kan läsas av människor över hela världen.

alla blir inte smickrade av att se sitt namn i tidningen. vissa tar bara illa upp.

därför har jag valt ett annat sätt att närma mig den där jan zacharias, om ni minns? därför skickade jag iväg ett brev till honom idag. som sagt: det kan uppfattas som opersonligt och egocentriskt att vädja till någons medkänsla inför öppen ridå. bättre då, med ett förtroligt brev. åtminstone hoppas jag det. ja, jag hoppas verkligen att detta försök till kontakt ger bättre resultat.

det stannar mellan dig och mig nu, jan zacharias…

i kärlek och sanning,

jeff



apr 6 silver lake, ca

jag får en hel del brev från fans. somliga är besvikna över innehållet i min dagbok sen japanturnén i höstas. somliga har svårt för min öppenhet kring min själs djupa sår. ”shut up and play your guitar!” skriver kevin från lafayette. ja, kevin, om det ändå vore så enkelt… jag gissar att du inte är mer än 20, högst 25 år, kevin. då blåser man på utan att se sig om. men det kommer en tid då varje man måste stanna upp och tänka efter: vad hände? och varför? vissa saker är man fortfarande väldigt stolt över, men man hinner också begå en väldig massa misstag. tänk dig ett sår, kevin, ett köttsår som du har på knät. de allra flesta köttsår läker av sig själva. livet självt tar hand om läkningsproceduren. men vissa sår vill inte läka. du kanske slarvar med hygienen, låter plåstret sitta på alldeles för länge, var bildas, såret infekteras. för att inte infektionen ska sprida sig måste såret dräneras. såret behöver en väldig massa omvårdnad, kevin. där befinner jag mig nu. där kommer även du att hamna en dag. så ser livet ut för oss män. och lyssna nu väldigt noga på mig, kevin! de män som inte tar hand om sina sår, dör av dess gifter...

nåväl, de allra flesta är väldigt positiva kring mina dagboksanteckningar. adjektiv som ”känsligt”, ”berörande”, ”insiktsfullt”, ”modigt”, ”manligt”, ”inspirerande” och ”tänkvärt” är vanligt förekommande i alla glada tillrop från fans runt om i världen.

allra mest värmer ett brev från trisha i kansas. hon skriver: ”med sorg i hjärtat konstaterar jag att du har ett komplicerat förhållande till tjejer och att du har behandlat många tjejer illa. men det är ju inte så konstigt med tanke på hur illa din mamma verkar ha behandlat dig! klart att det har påverkat dig negativt. och många tjejer är ju faktiskt ena riktiga slampor! så på dom bara, jeff! jag umgås bara med killar. killar är mycket rakare och ärligare. keep rocking!”

tack trisha!

jeff



JAN ZACHARIAS DAGBOK

Goda nyheter för alla anhängare av god översättning och satanistiska tankegångar: Denna sida byter från och med nu namn från Jeff Hanneman’s Metal Diary till Jan Zacharias dagbok.

Det här har varit på gång länge, det har visat sig att många människor har surfat in på sajten och läst dagboken mest för att ta del av mina åsikter och funderingar. Nu kommer detta att bli huvudspåret på sajten. MEN eftersom sajten fortfarande är Slayer-relaterad så kommer Jeffs dagbok att finnas kvar som ett slags appendix. Jag fortsätter givetvis att översätta denna på samma sätt som tidigare. Ni som är stora Slayer/Jeff-anhängare har därför ingenting att frukta - ingenting kommer att gå förlorat på det här. Tvärtom! Dessutom fick jag just ett långt personligt brev av Jeff där han i princip sa att jag var en intressantare och mer spännande människa än han och där han i princip antydde att det var så här han hellre ville att sajten ska se ut.

Alltså: nya sajten blir dubbelt så bra. Alla fans av översättning kommer att bli flerfaldigt belönade. Förutom att jag kommer att diskutera översättning (teori + praktiska exempel) på dagbokssidorna så kommer jag även att svara på brev från andra översättare (se nedan) och även att inkludera några av mina favoritöversättningar - inte minst Jeff-dagboken som följer med som ett slags appendix.

Alla fans av satanism och Satan kommer givetvis också att få sitt lystmäte. Förutom teorin så kommer jag även här att sjösätta ett satanistiskt projekt som jag inte kan avslöja innehållet i ännu (för då skulle projektet med all säkerhet haverera), men fortsätt läsa så kommer ni i slutändan att bli rikligt belönade.

Slutligen, så kommer alla fans av Slayer och Jeff fortsätta få ta del av hans dagbok. Dessutom så kommer jag att som en bonus lägga med den privata korrespondens som vi just har inlett. Även där alltså: dubbel utdelning! Dåså: let the show begin!



JAN ZACHARIAS DAGBOK

18 april

Jag har mjölksyra i benen, var ute och sprang hela natten. Ibland gör man vissa saker bara för att kunna ta med dem i sin dagbok. Det här är en sån sak. Jag har aldrig sprungit tidigare, men jag är jävligt mån om att inleda dagboken med bravur. Om det här blir en hit, så kanske folk kommer att minnas den här dagen som lite magisk och säga: "18 april: 'Jag har mjölksyra i benen, var ute och sprang hela natten.'" Det kanske skulle kunna bli nåt slags bevingade ord eller nåt, vad vet jag? Pelle Holm, är du där?

Nåväl, jag har fått ett brev från en beundrare. Han heter Per L och han har skrivit till mig tidigare då jag avfärdat honom. Läs hans brev först och läs sen nedan hur jag avfärdar honom igen (fast på ett lite längre sätt). Till Per L och alla er andra som skriver in: om jag är hård i tonen, så är det bara för att jag vill att ni ska lära er. Jag har inte blivit den jag blivit genom att folk har jamsat omkring med mig. Hade inte farfar slagit mig på fingrarna varje gång jag gjorde fel på matteproven, så hade jag nog inte haft den disciplin jag har idag. Klart att jag hatat honom en del, men nu respekterar jag honom. Han gjorde vad han ansåg vara rätt, och det gav resultat, om än inom ett annat område. Nåväl, först brevet, sen svaret. Mycket nöje!

Hej (du kanske föredrar detta lediga tilltal?) Jan,

tack för brev. Jag förstår att du har bråda dagar just. Du ska veta att det inte var för att fika efter beröm som jag vände mig till dig, men jag noterar med tacksamhet att du omtalar mig med respekt. Ändå står det numera klart för mig att jag i längden inte kan försörja mig på mitt författarskap. Jag är inte främst verksam som översättare, utan som kulturskribent på DN och författare. Jag förmodar att jag inte behöver ge dig en presentation av mitt eget författarskap. Jag anser mig faktiskt vara - förlåt att jag säger det - en av detta lilla lands samvetsgrannaste och stilsäkraste skribenter, åtminstone när det gäller tyska frågor. Ändå har jag aldrig varit någon älskare av det tyska. Ej heller förstår jag varför jag i den svenska ankdammen skall behöva klä skott för vad tyskarna gör. Ursäkta Jan, jag vill inte bli tjatig, men jag har läst otaliga tyska romaner och lyssnat på tyska schlagers och fugor, besökt alla tyska stater och de flesta städer, kan skilja på alla sorters tyskt öl, jag är sedan många år ägare av ett par äkta Lederhosen, inköpta och skräddarsydda hos Lodenfrey i München. När jag har dem på stranden i Torekov ropar folk glatt : "Jaså Pelle, du har joddlarbyxorna på dig idag!" I stan skulle jag ha betraktats som spritt språngande galen! Nåväl, faktum är: den tyska karaktären existerar inte. En amerikan är en amerikan, en engelsman är en engelsman - såvida han inte är skotte - men en tysk är en student, rockartist, professor, socialdemokrat eller en radikalfeminst, såvida han eller hon inte är en halvacklimatiserad kopia av en amerikan eller fransman eller engelsman. I inget annat land talas det så mycket om "Freiheit" och "Menschlichkeit" som i Tyskland. Amerikanarna sjunger också om frihet, men då menar de den stolta amerikanska konstitutionen, och när fransmännen utropar "l´humanite" avser de fransmännen och deras grannar - men när tysken talar om det mänskliga menar han något lika form- och färglöst som han själv…

Det spelar ingen roll hur mycket sakkunskap de har, tyskarna kan arbeta och möda som bin, de saknar inte intelligens eller lärda män, men de saknar gentlemen, grandseigneurer, framför allt komiker. Det finns ingen tysk Humphrey Bogart eller John Cleese. När jag satt i bilen häromdan spelade de Bing Crosbys "White Christmas" på Lugna Favoriter. Jämför dess tonsäkerhet och värdighet med "Oh, Tannenbaum" - och du förstår vad jag menar. Ta Sinatra, Elvis eller vilken countrysångare som helst ("Okie from Muskogee" t ex) och tysk pop- och blåsmusik ter sig hopplöst otymplig. Tyskarna kallades en gång för diktarnas och tänkarnas folk. Idag överskuggar Charles Bukowski och Bret Easton Ellis Goethe och Thomas Mann. Detta vet även jag. Vad ska man nu göra åt det? Det är inte mycket att göra. Trots att jag formulerade mig kritiskt om den amerikanska masskulturen inser jag att den besitter egenskaper som gör den oumbärlig . Jag uppskattar verkligen dig som en av våra främsta uttolkare av den moderna amerikanska litteraturen och ser fram mot kommande meningsutbyten.

härtsliche grysse

Per L

--

Till Per L,

Du har rätt, bitvis är det en fråga om timing. Jag kände mig jävligt trängd när du skrev förra gången på grund av den där Jeff-grejen och lite annat som händer just nu. Jag ska inte tråka ut dig med detaljer, men om jag säger ordet knullfest så kanske du förstår vad jag menar... (eller kanske inte).

Men jag fattar varför jag avfärdade dig. Du verkar vara den typen av översättare som gjorde att jag själv blev översättare. Och jag menar inte det på ett positivt sätt. Du är avfallet som fått igång miljöröelsen. Man känner igen er överallt, både på tv och i översatta internationella debattartiklar och böcker: Du är en man som aldrig har levt. Du har suttit med dina böcker och dina lederhosen och trott att du vet vad världen gått ut på, men du vet ingenting eftersom du inte levt. Och det är ett hån mot all god översättning. För översättning är liv. Liv och rörelse. Man kan inte säga att en fras alltid ska översättas likadant. Man måste ha levt för att kunna översätta. Och gudarna ska veta att jag levt. Långt mer än jag velat och vad som hade varit nödvändigt för det här jobbet. Jag har som policy att aldrig översätta någonting som inte är självupplevt. Jag skulle se det som ett hån. Mot mannen som skrev originaltexten och mot folket som ska läsa mina översättningar. Jag tvivlar inte ett dugg på att du är duktig med din DN och dina tyska frågor, men det där intresserar mig inte. Det enda som intresserar mig är människor och hur de samverkar. Det är det som livet går ut på och det är översättarens första plikt att slänga sig huvudstupa ut och testa. En översättare blir aldrig fullärd. Det händer att jag plockar upp en översättning som jag gjorde fyra fem år sen och tänker: "Det här hade jag gjort annorlunda idag." Det är inget fel i det. Vissa översättningar ska vara tidsbundna, det ligger i deras natur. De visar var man befann sig just då i livet. De fungerar som ett slags semesterbilder, eller ännu tydligare: som att höra en hitlåt från förr. ”Tainted love” med Soft Cell, t ex. Det är ingen bra låt, men den har onekligen fångat en viss moment of time och sådana ögonblicksbilder kan även våra översättningar fånga. Men sen finns det de där andra översättningarna, som egentligen bara en riktigt djup människa som levt sitt liv fullt ut kan leverera. Jag talar om klassikerna, de tidlösa översättningarna. Ekdahls översättning av Huysmans La-Mas, Wittgrens Salome och Uno Erikssons gigantiska "Havsörnar"-projekt. Det är översättningar att bära med sig hela livet. Man kan plocka fram originalet och lägga det jämte översättningen och känna: "Ja, originalet är ett mästerverk, men frågan är om översättningen ändå inte är ännu rikare, ännu mer fylld av liv och smärta." För frågan är om du nånsin känt riktig smärta, Per L. Innan du gjort det kommer du kunna göra ett habilt hantverk, men aldrig bli en översättare på riktigt.

Ta ledigt från dina jobb, åk ut och res. Öluffa i Grekland! Åk till Antarktis och se på svalorna. Jobba med cp-skadade i 18 månader. Vad som helst som får dig att bryta den där bubblan du sitter i. Gör det och sen kan vi höras igen. Skicka ett e-vykort från vägen så lovar jag att ta med det i min dagbok. Lycka till!

Jan Zacharias, översättare

PS. Du skriver att du vill att jag ska lära dig om amerikansk masskultur. Ta ett jobb på Mall of America i Minneapolis. Stå och vänd burgare eller vad som helst. Sniffa lim och köp horor och sluta tänka så mycket på hur folk uppfattar dig. En del av charmen med att resa till ett nytt land är att man kan vara relativt anonym. Och det är bara när man själv inte behöver ta plats, som man kan ta in andra. Och det är det du måste göra, Per L, ta in andra. Och du... Lämna dina lederhosen hemma :-) DS.

--

Det här är ett "fullmatat dubbelnummer", så här kommer nu även mitt första privata brev till Jeff:

Dear Jeff,

Tack så mycket för ditt fina brev. Vad skönt att du hade styrkan att släppa garden och få det här mötet till stånd till slut. Jag själv var för sårad av ditt beteende och hade lite för lite distans till den senaste månadens händelser för att kunna se saken klart, och att du - som ju också blev sårad - kunde det, gör dig till en starkare man än jag är. Jag tror att du nedvärderar dig själv ständigt. Var kommer det där självhatet ifrån? Varför alla dessa övermänskliga krav på dig själv? Jag skulle tro att de flesta människor vore oerhört tacksamma om de åstadkommit hälften av vad du gjort. Men du sätter ribban högre och det respekterar jag dig för. Jag hoppas bara att dina krav inte driver dig i fördärvet.

Jag fattar över huvudtaget inte hur du lyckats hålla dig så "frisk" (* översättarens egen anmärkning: engelskans sane betyder väl egentligen frisk i huvudet och jag använder termen i brist på ett bättre ord). Jag tycker att det känns som om folk bara har pissat på dig. Hela den där världen som du jobbar i verkar genomfalsk. Folk vill ha dig, inte för den du är, utan för dina pengar, din stjärnglans, eller din begåvning. Kan de inte se att du är en människa också, med svagheter och brister? Nej, det vägrar de se. När de (bristerna) kommer fram flyr råttorna/hororna till nästa rockmonster. Det är sinnessjukt och vansinnigt och det är omöjligt att nånsin veta vem som vill dig väl.

Jag vet inte hur du uppfattar mig, Jeff, men jag ser mig själv som nån som kanske kan vara en fast punkt i ditt liv. Någon som inte flyr bara för att det kommer fram lite smuts. Smuts är liv, säger jag, och du förstår säkert vad jag menar. Jag tycker att du skrev väldigt fint om själens sår som aldrig tillåtits läka. Jag tror att en sårad människa bara kan få förståelse från en annan sårad människa. En dag kanske vi ses nånstans och jämför våra historier, men tills dess kanske vi kan bygga upp ett förtroende och ett samtal (vart tog det gamla hederliga samtalet vägen, Jeff?) brevledes. Jag skulle mycket uppskatta om det blev så i alla fall, Jeff. Jag hoppas att du känner detsamma.

Låt det här vara sagt också att jag ser det här som att vi drar ett streck över våra gamla grejer och låter stridsyxan vara begravd för all framtid.

Skriv snart igen och framför allt Jeff, våga var dig själv och se till att tvinga omvärlden anpassa sig. Annars kommer du att förbli slav under andras förväntningar. Jag flyr inte, oavsett hur hemsk sanningen visar sig vara.

Din,

Jan Zacharias




JAN ZACHARIAS DAGBOK

19 april

Vilken dag! Brev från Per och ny dagboksanteckning från Jeff. Ägnade nästan hela dan åt att tänka på båda dessa män och hur jag förhöll mig till dem. Tackade nej till att översätta Mactuelllt (McDonalds bricktidning) till alla nordiska språk, även om jag kan lova att pengarna var rejäla. Det här har blivit mitt liv nu. Jag hoppas att jag växer med uppgiften.

Vi börjar med Pers brev och mitt svar. OBS! Per använder många och långa ord, men tröttna inte, det kommer att bli värt besväret.

Jan,

en mer ömhudad själ hade nog gått i däck. Men jag har verkligen ansträngt mig för att ta till mig dina synpunkter på ett sunt sätt. Och jag vet, jag sitter här i mitt kyffe dag ut och dag in och fumlar med ord, det svenska språket är som mjukost! Ett klibbigt språk, man famlar omkring i smeten utan överblick: inga rena horisonter, kladdiga verktyg, bara affekter och medelklassvänsterns debatt om den där norrmannens erigerade penis på Kulturhuset. Ernst Billgren har blivit miljonär på att göra dålig konst på ett bra sätt. Revolten sträcker sig inte utanför den egna ateljen eller skrivbordet. Man stönar, ibland lägger jag mig platt på golvet och bara stönar. Gud, befria mig från detta hemska ok! Detta syrefattiga klimat! Dessa dårar till intellektuella! Jag har med några undantag levt i den här ankdammen i tjugo år. Nu är jag fyrtiofyra.

Men du har kanske rätt. Det är nog jag som är felet. Jag har rest mycket men famlat omkring i en dimma. Senaste tiden har jag arbetat med åtta saker samtidigt som en bläckfisk och den ena armen vet inte vad den andra gör. När flera än två har samma uppfattning brukar jag fräsa åt dem ("mainstream") och känner en obeskrivlig lycka när jag lyckas reta någon eller (helst) genom min tystnad invagga dem i osäkerhet om min egentliga åsikt. Jag brukar till exempel säga till de unga adepterna i kulturvärlden att de först måste lära sig, de vet ju knappt vem de är förrän de springer till ABF för att ta ställning till världsproblemen, uppträder på genuskonferenser och seminarier om postkolonial teori. Men de vet ingenting av egen erfarenhet.

Jan, det där jag skrev i förra brevet, att jag egentligen tycker om jänkarna, det är inte sant. Jag skrev det för att vara dig till lags, Jan. Jag vet inte varför jag ljög. Nu sitter jag i varje fall här som vanligt och försöker trösta mig med att en klok person som jag aldrig blir nåt utan att det bara är dårar som kan bli något i detta avlånga land. Det tjugonde århundradet är ett enda stort syndafall, det är min fyrtiofyraåriga övertygelse. Att leva så länge är egentligen fullt tillräckligt. Det var längesen jag slutade att längta efter spännande eller nya saker. Jag vill ha det lugnt och bekvämt. Men jag längtar alltid bort från Sverige, åtminstone på vintrarna. Är det något som gör mig förbannad så är det vår självtillräckliga solidaritet med andra länder. Och läget i världen för min svenska generation är nu sådant att den svenska psykologiska begränsningen framträder tydligare än någonsin. Vi har ju faktiskt upplevt så mycket mindre än de flesta andra folk (även om vi tycker oss veta mer). Det är kanske ingen förtjänst hos dem och inget fel hos oss. Men det är så. Det kan inte hjälpas att vår "tur" att ha undgått hårdare prövningar, svältkatastrofer, förföljelser, stalinism, sätter oss i en särskild klass. Vi är inte märkta av tiden. Tyskarna har nu återförenats efter att i fyrtio år ha varit åtskiljda med taggtråd och balterna har frigjort sig efter ett halvsekel av kolonialt förtryck, men i de svenska miljöer jag dagligdags vistas i förefaller det som om Berlinmuren aldrig hade funnits och följaktligen inte heller rivits. Vi tror oss vara lyckliga och det är inget fel i det, om det inte vore så att vi fått för oss att det är vår egen förtjänst. Med sekulariserad förnumstighet och självgod dygdighet betraktar vi världsläget och utdelar varningar och råd åt vilseförda nationer (senast var det Österrike). Vore jag utlänning och fattade vad som sades skulle jag genast lämna landet. Men det hela äcklar tillräckligt nog ändå.

Jan, du verkar tro att jag är en sådan där skrivbordsintellektuell. Men nu kan jag berätta för dig att jag varken är särskilt intelligent eller sitter vid skrivbordet. Jag kan inte förneka att jag genom uppväxt och annat tillägnat mig en viss nonchlant högfärd, en viss stil (som dock inte låter sig utbytas). Men jag förnekar bestämt att dessa saker skulle ha något värde i sig. Jag har alltid trivts bäst i över- och underklassen. På slotten och i drängstugorna är man sann. Det var från dessa kretsar det svenska folkets öden styrdes under vikingatågen i österled. Du skrev att det vore klokast att dra i väg någon annanstans. Så sant och riktigt. Jag tror jag kan göra större nytta utomlands. Jag menar inte den där gamla sextioåttainternationalismen, den var bara en kompensation för en förträngning. Jag vill bli av med hela den där gamla bråten. För någon månad sedan träffade jag på Restaurang Lydmar en representant för The Baltic Help Found. Har du hört talas om det? Han berättade om enorma hjälpbehov i städer som Daugapils och Ventspils. Jag har bestämt mig för att göra allvar av allt det där jag bara pratat om tidigare. Jag har redan anmält mig som volontär. Färjan till Klaipeda går nästa onsdag. Därefter tänkte jag ta mig till Riga (gatubarnen) och sedan arbeta fyra månader på ett hem för alkoholistbarn.

Om Gud vill är jag kanske tillbaka om ett halvår igen. Det enda kruxet är pengarna. Jag behöver pengar till resan och vistelsen. Det som blev över när jag sålde gamla lägenheten tog slut och min gamla mor vill inte ge mig mer. Detta om detta. Resväskan är packad. Lite Marschallhjälp emottages tacksamt.

Din hängivne beundrare,

PL

--

Kära Per,

Du anar inte hur glad jag blev av att få ditt brev. Du är verkligen en unik människa. Det är folk som du som gör världen rikare. Jag är också glad över att du tagit tag i ditt liv och försökt skicka det i rätt riktning. Det är aldrig lätt att bryta upp från invanda mönster, men ibland så måste man göra det för att inte stagnera till döds.

Jag föreställer mig att du är en väldigt känslosam man. En man med stark könsdrift. Men jag tror inte att du vågar acceptera de sidorna hos dig själv. Istället har du valt att ägna dig åt ordens valörer, du har blivit översättare. Du använder ord som andra knaprar piller - bara i orden och bakom orden är du trygg. Men orden blir också som en mur, Per. De hindrar dig från att tala klarspråk. De blir ett skydd, ett pansar för att hålla ditt driftsliv i schack. Det är inget fel i det, förutom att du inte kommer till din rätt. Du blir en halv människa, Per och jag tror att världen går miste om någonting väldigt fint när du gör så.

Häri ligger också översättarens största paradox, för jag tror att de flesta som blir översättare har ett visst mått av ditt problem/dina hämningar i sig. Man kan säga att detta är översättarens grundskikt: orden håller den inre vulkanen i schack. Och här är paradoxen: det är hämningarna som gör översättningarna livlösa. Det är ord utan bakgrund, utan erfarenhet. Det är bara ord, ord, ord, utan annan innebörd än att vara just ord.

Vad ska man då göra? Först och främst ska man skaffa sig erfarenhet. Man ska leva ut och spränga gränser och låta lavan strömma ut. Men vad händer sen? Ja, vissa upptäcker ju att livet är mycket mer spännande än översättningar. De säger: "Va fan är det jag slösat bort min ungdom på? Vad är det för jävla torra grejer jag pysslat med?" Och visst, de har ju rätt. Hur kan man sätta en översättning bredvid en amfetaminkick och försöka få någon att välja översättandet? Jo, kulturen, Per. Kulturarvet. En kulturlös människa är vilsen, hon jagar bara efter nya snabba kickar och mycket kan man säga om översättning, men några snabba kickar ger det inte. Vad det däremot ger är långvarig tillfredsställelse. Jag upplever nog översättaryrket som ett kall, kanske inte helt olikt en prästs. Och jag tror att det är det som den här utgallringen är bra för. Att se vilka som har det där kallet. Livserfarenhet är som ett slags jobbig marinsoldatutbildning: har du inte det rätta virket så dukar du under. Eller snarare du faller för frestelsen. Frestelsen om ett snabbt liv byggt på snabba kickar.

Jag unnar dig alla kickar du kan få, Per. Jag hoppas verkligen från djupet av mitt hjärta att du kommer att få det inte bara lärorikt på din resa, utan även djävligt roligt, för de minnena måste du bära med dig sen när du sitter klockan tre på natten och undrar om det ska vara trots eller fastän. Du måste kunna ha den tryggheten att veta att, ja jag har levt mitt liv, jag har haft kul: nu kan jag ägna mig åt mitt kall. Annars kommer du att bli översättningen otrogen, det vet jag. Det är vad de flesta faller på. Har de väl fått smaka på livets härliga nektar, så vill de bara ha mer och mer av det, tills de tappar all fokus och mening.

Så, Per … Om du frågar mig vad jag kan ge dig för ord på vägen, så måste de bli: "Fånga dagen, skita ner dig, bli avsugen, få gonorré, gift dig, skilj dig, skaffa barn, förlora ditt barn till nån dödlig farsot, men glöm inte bort din kultur, glöm inte bort var du kommer ifrån."

Men vore det så att du ändå kände att nej, jag vill hellre fortsätta att leva än att översätta, ja, då önskar jag dig lycka till där med. Vi alla har det inte inom oss. Det är inget brott att vara svag, nej, det är tvärtom mänskligt.

Lycka till i livet, Per. Jag håller verkligen av dig och jag håller verkligen tummarna för dig. Hör av dig nån gång om du har tid att tänka på en gammal vän. Lycka till än en gång (ibland kommer även en översättares ordförråd till korta).

Hjärtliga hälsningar,

Jan Zacharias, översättare

--

Här följer Jeffs dagboksanteckning. De får nog stå för sig själva. Ingenting jag kan skriva kan göra dem mer intressanta eller välkomna. Mycket nöje!

Jan Zacharias, översättare



apr 13 silver lake, ca

jag bad till satan idag.

jag brukar be ibland. speciellt i nöd. men jag har kommit på mig själv varandes ganska falsk i mina böner. jag formulerar bönerna så som jag tror att gud vill att dom ska vara. det är mycket snack om att jag vill lära mig älska och vara till nytta för andra människor och söka guds vilja med mig och bla bla bla. "välsigna vår konsert" kan jag mumla för mig själv innan jag och grabbarna går in på scenen. i själva verket vill jag att kerry och tom ska göra tämligen släta figurer bredvid mig. jag, jag, jag ska vara fantastisk, tom och kerry mediokra.

men idag bad jag alltså till satan. det kändes mycket bättre. det kändes mycket bra. jag kunde vara mig själv. jag kunde vara precis så egoistisk som jag egentligen är. jag bad till satan om att han ska skicka ner en förbannelse över alla tjejer som har avvisat mig. "jag vill att dom ska drabbas av oerhörda svårigheter och lidanden" hörde jag mig själv säga. jag önskade dem ett litet helvete, helt enkelt. har alla dessa tjejer förtjänat att fara så illa? givetvis inte. det är inget brott att avvisa någon, det är tvärtom en mänsklig rättighet. och just därför kändes det så rätt att snacka med satan om dom här grejorna. satan är så vitt jag förstår inte inne på det här med kärlek och nåd och förlåtelse. satan vill spränga skiten i luften.

ett märkligt lugn har infunnit sig. jag är i kontakt med hur förtvivlat olycklig jag är, men jag är ändå… lugn. jag känner tillit. jag känner att satan kommer att fixa det här på nåt sätt. ja, för första gången i mitt andliga sökande så känner jag tillit. det är en fantastisk känsla. lucifer, den fallne, missförstådde ängeln… klart att det är han, han och ingen annan, som ska vaka över jeff hanneman. jag är inte gud värdig och jag vill inte vara gud värdig. inför satan duger jag. det räcker för mig. med detta sagt kan jag också säga: jag är jeff hanneman. det räcker för mig.

denna frid, var kom den ifrån? är det satan som ger mig denna frid? eller beror det på att jag äntligen har fått kontakt med den där jan zacharias från sverige. ja, alla rockers därute, jan zacharias har svarat på mitt brev! några citat kan jag tyvärr inte bjuda er på, min respekt för jan zacharias som person och som översättare är alldeles för stor, jag värnar om hans - och vår! - integritet till varje pris. jag både hoppas och tror att även ni, kära läsare, kan ha förståelse för detta. allt jag kan säga är att han är precis så utmanande och spännande och briljant som han alltid har varit.

som sagt: denna frid, var kom den ifrån? plötsligt slår det mig: tänk om jan zacharias är satan förkroppsligad. jag vet, jag vet, jag vet, det är en väldigt lång boll, men vilken vacker tanke! vilken ära! och vad spännande det är att leva! för första gången på så många långa år är det spännande att leva! jag är så… uppspelt! olycklig, javisst, men så fantastiskt uppspelt. jag nynnar på en melodi medan jag skriver dessa rader.

"blubb, blubb, blubb" kommer det ur min mun och jag kan inte hejda mig. "blubb, blubb, blubb" sjunger jag och jag älskar det!

jeff

--


JAN ZACHARIAS DAGBOK

20 APRIL

Lilla julafton! Personligt brev från Jeff Hanneman! Stopp. Halva inne! Stopp. Vad ska jag säga? Det är han och jag nu oavsett vad nån säger. Det pirrar i magen.

Jan Zacharias, översättare



apr 19 silver lake, ca

bäste jan zacharias!

äntligen, äntligen svarar du! du kan inte förstå hur mycket det betyder för mig. och du svarade verkligen i rättan tid! jag känner mig så ensam, så inträngd i ett hörn, så angripen från alla håll och kanter att jag inte ser nån väg ut!

snälla, jan zacharias, var min väg ut!

det har nämligen hänt nåt väldigt tråkigt och arbetsamt. jag fick ett brev från tom häromdagen där han beklagar sig över min attityd den senaste tiden. han tycker att jag självömkar, drar mig undan, stänger folk ute osv. och han var ursinnig över mina dagboksanteckningar på hemsidan. jag citerar ordagrant: "ditt lilla menlösa offer! hur fan kan du visa upp en sån sida inför våra fans! vi är slayer! vi rockar! vi sitter inte på kammaren och tittar oss själva i arslet!"

men är det inte lite sent påtänkt att hoppa på mig sådär, jan zacharias! det är nästan ett halvår sedan som min "metal diary" började ändra karaktär. först nu har tom börjat läsa den, först nu har han börjat visa intresse för vad jag håller på med - och förmodligen inte på eget initiativ, förmodligen är det nån som har skvallrat och så har han i all hast skummat igenom anteckningarna och mumlat "känslopjåsk, känslopjåsk, känslopjåsk, känslopjåsk!" och sedan kastat sig över datorn för att formulera ett så kränkande brev till mig att jag nästan svimmade. ja, jag fick andnöd, jan zacharias! jag tappade nästan andan!

vad ska jag göra, jan zacharias? hur ska jag bemöta detta påhopp?

tom är så mycket starkare än jag. jag känner mig så maktlös. och han använder sig av en retorik som jag inte är förmögen att parera. han uppmanar mig att vara "rak i ryggen" och "gå som en man, tala som en man" och jag vill ju så gärna leva upp till det, men jag tycker ändå att han är orättvis som skriver så, för jag kan ju inte göra mer än mitt bästa, eller hur, jan zacharias?

snälla! svara snabbt! jag vet inte vad jag ska ta mig till!

på botten, förtvivlad,

jeff

--

Kära Jeff,

jag skriver så fort jag bara kan. Ibland är det bästa man kan göra när man är trängd att ta några steg ut från situationen, se på den från ett annat perspektiv, få lite andrum. Det kanske låter omöjligt, eftersom själva definitionen av trängd är att inte kunna ta några steg ut från situationen. Men du behöver inte ta några steg, Jeff. Det räcker om du reser huvudet mot stjärnorna och ser att det finns mycket mer till världen än just detta lilla som besvärar dig i stunden.

Låt mig få berätta en sak för dig. En personlig sak som jag absolut inte vill att du ska föra vidare. Jag har en ärftlig sjukdom, jag har känt till den sedan jag var tolv. Jag har alltid känt till att den kommer att förkorta mitt liv, men inte med hur mycket. Läkarna har sagt att jag kan bli allt från 40 till 60 och jag har gått in för regelbundna tester för att se om det funnits tecken på symptom. Jag har alltid vetat att jag ska dö snart. Vissa påverkas positivt av det och känner för att njuta av vartenda ögonblick de har. Andra, som jag, blir som förlamade. Vad tjänar det till att göra någonting överhuvudtaget om allting ändå leder till döden? Det är snarare döden som jag lierat mig med än livet, kanske just för att jag sedan jag var barn vetat att jag ska dö tidigt.

Jag skriver inte det här för att du ska tycka synd om mig eller för att du ska trösta mig, men härom veckan fick jag ett samtal av min läkare och i korta drag sa han att slutet nu är inom sikte. Vad det innebär är att jag har nånstans mellan ett halvår och fem år kvar att leva. Sen sa han att jag borde göra i ordning mina papper. "Göra i ordning mina papper." Det låter som nåt gammalt från nån film som jag aldrig trodde att jag själv skulle få höra. Vadå för jävla papper, tänkte jag? Jag har levt som en jävla barnrumpa. Jag har bara skyndat mig fram och aldrig tänkt efter vad jag ställt till med. Att göra i ordning ens papper är ju att runda av hela ens liv. Det är att göra upp sina skulder, att summera sin gärning och att i viss mån skicka budkavlen vidare till nästa generation. Kort sagt, Jeff, jag har börjat skriva testamente.

Det är nog det jobbigaste jag någonsin gjort, för det visar vilket innehållslöst liv jag levt. Jag har hetsat upp mig på en massa småsaker som helt saknar relevans i det stora hela. Och till vilken nytta? Jag kan ärligt talat säga att jag ångrar hela mitt liv och ännu värre, om jag fick leva om det så skulle jag avstå. Man skulle tro att jag kanske drabbades av en sista minuten attack av livslust: "Nu måste jag snabbt som fan ta igen allt jag missat." Men nej, jag känner ingenting. Tvärtom önskar jag att det gick snabbare, för jag vet inte vad jag ska göra för att få tiden att gå.

Nåja, det var inte det jag skulle skriva heller utan detta: jag har insett att det enda vettiga jag kanske gjort i mitt liv (och skratta inte nu, Jeff, för jag vet att det i det stora hela kanske inte verkar vara ett dugg vettigt). Det enda vettiga jag gjort i mitt liv är att skriva den här dagboken tillsammans med dig. Jag tror att min vänskap med dig är det finaste som hänt mig och nånstans är det så jävla typiskt att jag inte ska få njuta frukterna av den. Men jag skulle vilja be dig om två saker. Och det är två riktigt tunga allvarliga saker så jag vill att du tänker igenom dem noga innan du svarar. Jag hoppas givetvis att du ska svara jakande, men framför allt vill jag att du svarar ärligt.

1: Kan du tänka dig att publicera vår korrespondens efter min död? Det är nog det enda sanna dokumentet om mig och i och med att jag saknar nära anhöriga så skulle jag gärna vilja leva vidare i någon form.

Och 2: Kan du tänka dig att framföra "Hennes lilla mage" på min begravning? Jag vet att jag inte hört låten ännu, utan bara läst texten. Men för mig känns den symbolisk för hela din omvandling och ingenting skulle göra mig gladare än att veta att jag kommer att ta farväl av livet med dig i min närhet, i toppen av din nyvunna artistiska briljans.

Jag vet att det här är mycket begärt av en brevvän, men jag upplever att vi närmat oss varandra fort och nu finns det ingen tid för att hålla på med en massa försiktighet och artighet. Svara ärligt och snart. Vad Tom beträffar så tycker jag att han kan dra åt helvete. Du behöver inte honom. Jag önskar att jag kunde säga någonting i stil med att jag alltid kommer att vara här för dig, men som du förstår så vore det inte sant. Det enda jag kan säga är att den frigörelseprocess och den resa in mot sanningen som du påbörjat kommer att leda dig till bättre platser än du någonsin tidigare besökt. Du har vetat det innerst inne länge, att du har lämnat Tom långt efter dig och att det är nu det spännande börjar. Och jag tror att du vet vad det innebär. Jag räknar i alla fall med att få träffa Honom snart.

Kraft! Mod! Och styrka! De tre sakerna som du lärt mig mest om.

Din,

Jan Zacharias

--


JAN ZACHARIAS DAGBOK

26 april

Om man står i solen kan man tro att det är en riktig sommardag. Köpte en ny anorak i ljusblått och lila. Lila sägs vara dödens färg, men jag kopplar den mer till glädje och konfekt. Idag har jag översatt två dokument om svanar. Jag är inte speciellt bra på svanar, men det är alltid intressant att lära sig något nytt. Här kommer brev från Jeff med två bifogade svar från mig. Mycket nöje/Jan Zacharias



apr 25 silver lake, ca

kära, kära jan zacharias!

vilken fruktansvärd nyhet! jag vet inte vad jag ska säga… att du snart ska dö… plötsligt blev allt annat så futtigt.

att du överhuvudtaget brydde dig om att ge mig vägledning i tom-ärendet nu när du har det så svårt, ja, det vittnar om vilken oerhört generös människa du är, jan zacharias. jag är skyldig dig så mycket nu. i sanning är jag skyldig dig så mycket.

jag lägger mig raklång inför allt detta oerhörda, allt detta tragiska.

givetvis ställer jag upp på allt som du ber mig om, men jag orkar inte tänka så långt nu. jag orkar inte tänka på att du snart ska dö.

nämen, vad är det jag säger!? jag måste tänka så långt! ja, det måste jag! det spelar ingen roll att det gör ont. min smärta är inte viktig just nu.

viktigt är istället att jag tar på mig att sjunga "her little stomach" på din begravning, även om jag tycker att det är en udda önskan. du har ju, som du skriver, inte ens hört den. men jag gör det. jag gör det för dig, jan zacharias. här måste jag tillägga att jag ännu inte har tagit in det här med att du är döende. kanske kommer jag inte att förstå innebörden av detta oerhörda förrän du faktiskt är borta.

nåväl, viktigt är också att jag tar på mig att publicera vår korrespondens efter din död. consider it done.

jan zacharias, jan zacharias, jan zacharias… hur har du det därborta? vill du att jag ska komma till dig? jag vill inte att du ska vara ensam. jag finns här för dig, jan zacharias. till hundra procent!

till sist: tusen tack för ditt pep talk i tom-ärendet! jag vill verkligen inte förringa det inflytande du har på mig, jan zacharias, för jag har verkligen sett en helt ny värld öppna sig sen du gjorde entré på min arena, men jag har faktiskt varit på väg ut ur slayer en längre tid. men ditt brev var nog den definitiva vändpunkten. jag behövde en spark därbak för att kunna ta det slutgiltiga språnget. vi ska ha ett bandmöte i veckan. då kommer det att ske. då kommer jag att meddela grabbarna att vi går skilda vägar. ingenting kan få mig att göra annorlunda. tom och kerry kan fjäska näsorna bruna, dom kan muta mig, hota mig, men ingenting kan få mig att stanna i slayer. punkt! det räcker nu. jag måste vidare. det är den här plattan, sen är det slut. ingen promotion, ingen turné, ingen… jag måste säga att jag är mycket nyfiken på hur tom och kerry ska kunna fylla tomrummet efter mig. för dom kommer inte att lägga ner bandet, så väl känner jag dem. när dave (* Lombardo/ övers anm) la trumpinnarna åt sidan, trodde alla att det var över. precis som zep hade varit ett bakfullt jävla pubrockband utan bonham så trodde många att dave var oersättlig. men det blev precis tvärtom. paul bostaph har verkligen varit en vitamininjektion. vi har blivit modernare, faktiskt lite svängigare. men hur ersätta jeff hanneman? det går inte! i hate my guts, men jag vet, jag vet, jag vet att slayer kommer att tappa i slagkraft och pondus utan mig. jag ger dem nådastöten! jag är oumbärlig! inte som människa, som människa stinker jag, men som urkraft i bandet slayer! ha, ha, ha!!! lycka till, grabbar…

oj, jag tog visst lite plats där. men jag tänker att det kanske kan tjäna dig gott att skingra tankarna en smula, tänka på nåt annat än din stundande död. jag vet inte… säg till om allt detta med slayer - allt detta med mig! - bara tråkar ut dig. jag vill verkligen inte tråka ut dig. låt mig istället få vara glädjen i ditt sjuka blodomlopp… vad är det för sjukdom du har, förresten? är det cancer? du behöver givetvis inte berätta.

åh, jan zacharias! jag önskar att jag kunde vara hos dig. säg bara till så knackar jag snart på din dörr. lita på det!

vad kan jag göra för dig? vad kan jag göra för att lindra din smärta?

skriv snart.

frid, min vän, frid…

jeff

--

Kära Jeff,

Tack gode Gud för att du finns, Jeff och tack gode Gud för att du svarade som jag hoppades. Jag har gått och oroat mig för att du ska svara fel, att jag var för påträngande och intim och att jag skulle skrämma bort dig. Tack gode Gud, för att det inte blev så. Tack gode Gud för att du förstod, tack gode Gud för att du hade möjlighet att formulera dig på ett sätt som gick från ditt hjärta in i mitt hjärta.

Den här tiden kommer inte att bli lätt. Inte för någon av oss. Men vi måste vara starka, och jag känner mig mycket starkare nu när du är vid min sida än jag gjorde förut. Jag känner det så tydligt att jag inte vill leva ensam längre, jag vill inte dö ensam. Jag vill ha en livskamrat, Jeff. Den livskamraten är du.

Tack gode Gud att du dök upp så här i sista minuten.

Jag skriver snart igen. Nu är jag bara så fylld av tacksamhet och kärlek. (Ja, jag älskar dig, Jeff. Och om det är svårt att svälja, så tough - you better get used to it.)

Jan Zacharias, översättare

--



26 april

Till Jeff,

Kära Jeff,

Skriver redan idag igen. Jag var bara så översköljd av tacksamhet att jag inte ens såg dina egna problem. Hoppas att det har gått bra med Slayer. Ja, jag tror ju också att du har växt ifrån dem, som man växer ur en för trång kostym. Jag tror också att du har nått så mycket mognad och självinsikt den senaste tiden att du inte ska oroa dig för framtiden. Du vet nog vad du ska göra. Du känner det inom dig, så som magen känner när den är hungrig.

Och om du någonsin tvivlar, så tänk på mig och tänk på hur jag hade gjort. Ja, du får använda mig till sånt. Det är så den yngre lär av sin mästare. Och så lär även jag av dig. "Undrar hur Jeff hade reagerat i den här situationen?" "Undrar vad Jeff har på sig idag?" "Hoppas att Jeff mår bra!"

Glöm inte bort att det är mångfaldigt roligare och enklare att ta sig igenom livet tillsammans med någon. Gläds åt det här. Och utnyttja det. Utnyttja mig, Jeff.

Din dyre vän,

Jan Zacharias

--


JAN ZACHARIAS DAGBOK

1 MAJ

Jag orkar inte skriva dagbok nu. All energi går åt till min korrespondens. Vi gör så här: breven ligger fristående om jag inte har nåt vettigt att säga. Då kommer ni att märka det. Jag orkar inte fylla min dagbok med en massa svammel om färgen lila. Det fattar ni väl. Vill ni läsa sånt får ni hitta ett annat forum.

Hej hej, från Jan Zacharias

--



apr 28 silver lake, ca

kära jan zacharias,

oj, oj, oj… jag som fick så dåligt samvete över det där långa sjoket om slayer, att jag ska hoppa av bandet… jag vill ju verkligen inte besvära dig med detta mitt eviga ältande.

och så är du där igen, jan zacharias, och bjuder på dig själv! tack, återigen, för att du visar mig vägen!

vad fin du är, jan zacharias! vad fint du skriver! jag vill verkligen att du ska veta det, att du verkligen låter det sjunka in.

jag tror att jag älskar dig. och nu blir jag jätterädd att du ska uppleva mig som geggig och påträngande, men jag känner att det måste sägas.

jag tror att jag älskar dig, jan zacharias!

herre min gud… det är så mycket som händer i mitt liv just nu…

som du redan har förstått så har jag varit väldigt stressad över min situation i slayer. och mitt i allt detta så skriver du, min livboj på skammens och livsledans ocean, och berättar att du är döende. helt plötsligt tog du sån plats inuti mig, jan zacharias, och jag var inte beredd på det. återigen: jag känner mig fortfarande väldigt skamsen över att jag tog plats med allt mitt futtiga mitt i allt ditt oerhörda.

men nu har jag äntligen - och med ovärderligt stöd från dig, jan zacharias - rett ut min ohållbara situation i slayer en gång för alla. jag har hoppat av! nu kan jag äntligen ta mig an allt det som är viktigt här i världen - ta mig an livet, ta mig an dig, jan zacharias!

men här måste jag få flika in med en liten önskan. jag skäms oerhört över denna i sammanhanget så futtiga futtighet, men på rent juridiska grunder känner jag att jag måste få ventilera det här: det här med att publicera vår korrespondens efter din död… jag undrar om det är okej att jag tar bort alla mina skriverier om slayer? det blev nämligen ett väldigt rabalder i bandet kring min metal diary (som numera är borttagen från vår - förlåt, deras! - hemsida). grabbarna - framförallt tom, om du minns? - tyckte att jag hade varit alldeles för frispråkig kring slayer's interna förehavanden, och för att jag ska få behålla mitt hus (som jag trodde var mitt, men det är det inte), min dodge viper (som jag trodde var min, men det är den inte), alla mina gitarrer (som jag trodde var mina, men det är dom inte) så var jag tvungen att skriva under ett mycket komplicerat avtal som jag inte helt och hållet har förstått än, men själva kontentan är att det enda jag får skriva eller säga som har med slayer att göra i framtiden är följande: "slayer är slayer. slayer är för evigt. slayer är tjockare än blod".

det kommer att bli väldigt problematiskt för mig, jan zacharias, om jag publicerar allt.

plötsligt… en märklig känsla tar plats inuti mig…

jag älskar dig, jan zacharias, men jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till dig längre. snart är du ju borta. kan det vara separationsångest? nej, separationsångest förknippar man väl oftast med hjärnspöken och känslostormar som inte riktigt står i proportion till verkligheten. men din och min stundande separation är ju ett faktum. ett definitivt faktum.

jag har alltid haft svårt att skiljas. från människor, från ting, från platser. jag kan skräpa omkring i studion i en hel timme efter en session. och jag tror faktiskt att det är själva studion, mer än människorna i den, som jag har svårt att skiljas ifrån. jag blir så bunden, jan zacharias. till allt och alla. men till dig är jag inte bara bunden. åtminstone hoppas jag det. jag hoppas, hoppas att det som finns mellan dig och mig är friskt. säg att det här är friskt, jan zacharias! säg att det här inte är nån symbiotisk, vrickad gegga som du och jag har ramlat ner i. jag skulle inte stå ut om det var så. men jag känner mig faktiskt lite beroende av dig, jan zacharias. och det är ju inte bra… eller? jag vet inte. jag vet ingenting längre. jag vet bara att jag är så förtvivlat ensam och att du snart ska dö och att jag inte vet vad jag ska ta mig till utan dig.

jag finns här för dig. jag gör allt du ber mig om (men snälla, snälla, snälla jan zacharias… glöm inte mitt avtal med slayer!).

din död är helig för mig, heligare än livet självt.

snälla, jan zacharias, skriv snart!

jeff

--

Jeff!

Nu är jag arg på dig, Jeff. Du vet att det är jättefriskt det här, vår vänskap. Du vet att det är sunt. Men du ska inte gå i Slayers ledband. Vi behöver dina Slayeranteckningar, de är absolut avgörande för vår vänskap och hur vi träffades och hela sammanhanget. Faktum är att min advokat Per L, är på väg över till USA nu för att dra upp alla papper tillsammans med dig. Jag satt med honom hela förra veckan och gick igenom saker som jag aldrig skulle föreställa mig att jag skulle behöva ta ställning till. ("Vem vill du ska underrättas först när du dör?" Jeff. "Men i Sverige då?" Per L, mitt ombud. "Vem ska underrätta dina föräldrar?" Det skiter jag i. De får väl läsa om det i tidningarna. "Vill du att din kropp ska användas för medicinsk forskning?" Det går bra. "Hela kroppen, även penis?" Nej, kanske inte den…) Och så sabbar du hela jävla grejen med din fåfänga. Du är orolig för din villa när jag ska dö! Jävla Jeff.

Jag är så besviken på dig. Har du inte lärt dig någonting om vad som är viktigt. Jag vet vad som är viktigt i mitt liv, Jeff, och det är du. Jag vill dela mitt liv med dig, även efter min död och jag hoppas att du vill göra detsamma. Jag fick det intrycket av ditt första svar. Ska du backa på det nu?

Jag trodde att du skulle bli glad över det här. Jag trodde att det var för din skull. Ska du skicka hem Per L tomhänt? Ska du skicka iväg mig i döden tomhänt?

Svara snart och skriv hur du vill ha det?

Hälsn/Jan Zacharias



JAN ZACHARIAS DAGBOK

4 MAJ

Långt brev från Per. Det handlar om att han blev packad och förlorade alla sina pengar. Hoppa till slutet och till mitt svar/Jan Zacharias.

Jan,

det var ett tag sedan jag avhörde mig. Vill med dessa rader bara bekräfta att jag mottagit ditt vänliga brev. Min resa till Baltikum har blivit en framgång som erfarenhet betraktad: redan på färjan över träffade jag tre mycket samarbetsvilliga lettiska lastbilschaufförer. Vi klunkade i baren och hade ett mycket givande samtal, som fortsatte i hytten. Framkommen till Klaipeda berättade jag för min värd, Tytomanas heter han, alla detaljer om mina informella samtal, men dagen efter visade det sig att de personer jag planerat samarbete med i biståndsfrågor i själva verket kom från ett dövstumläger i Palanga. Mycket pinsamt. Jag hade svårt att förstå och förklara detta och fick istället följa Tytomanas till hans kontor. En otrevlig tystnad fanns från första början mellan oss. "Hotellet" som jag utlovats låg i en dyster betongförort och påminde närmast om en byggbarack. Tanken var att vi utländska volontärer med denna plats som bas skulle genomgå en tvåveckorskurs innan vi slussades ut till olika institutioner. Tytomanas lovade att ordning och goda seder skulle råda här, ty hela anläggningen ägdes av den katolska föreningen (varmed också är sagt att inga kvinnor tilläts besöka oss). Mitt fönster vette åt en kulle, som egentligen var ett sopberg, men inne i själva allrummet fanns en bild av påven och en annan, som framställde Petrus, hängande ovanför min fällsäng. Belåten med att ha kommit fram somnade jag genast. Morgonen därpå upptäckte jag att den så kallade bekvämlighetsinrättningen var belägen mitt i själva baracken, så att man tidigt väcktes av alla de oljud och odörer som brukar ackomanjera dagens första toalettbesök. Vidare erfor jag att frukosten, som jag inte var särskilt begiven på efter detta, skulle intagas gemensamt i en skolmatsal i andra änden av stan och dit tog det en dryg timme med buss. Jag blev naturligtvis arg och besviken, men som vanligt saknade jag förmågan att visa det. Jag ville inte genast börja gräla med mina litauiska värdar. Dessutom behärskar jag inte stridandets teknik och lät därför saken vara dvs. sköt upp det till morgondagen. Säkert var det hela ett missförstånd från Tytomanas sida, och ett uppklarande skulle leda till bättre förplägnad och samförstånd. Så småningom. Följden blev katastrofal. Här måste jag emellertid uttryckligen framhålla att min polske rumsgranne började dricka medhavd vodka redan till frukosten, en vana som han visade sig behärska, medan jag försökte skjuta upp det första glaset till eftermiddagen. Barnhemmet som jag skulle askultera på stökade jag undan på en halvtimme - och hela resten av dagen flanerade jag i den vackra staden, längs floden och bort till järnvägsstationen - och under denna tid slank jag allt som oftast in på någon krog och hivade i mig några glas med någon grön eller brun vätska. Det piggade upp, jag var i god stämning, och det gjorde gott i magen. Jag for sedan med ett tåg norrut. Med välvilligt intresse riktade jag blickarna på landskapet - betande kor mest - och även på de hjälpbehövande människorna i kupen, kort sagt: tack vare detta småduttande fick jag en upphöjd och avklarnad syn på mig själv och mina planer. Jag studerade kartan och lät en hedervärd kvinna servera mig dagens första tyska sekt - jag hade vi det laget gått över (mot betalning naturligtvis) till den tomma förstaklass-vagnen. Nästa morgon vaknade jag. Det var redan sent på dagen, solen var på väg ned och jag var ensam i rummet. Jag mådde hemskt illa, en torr halsbränna steg upp från magen, först efter mycket tvekan bestämde sig hjärnan för att tänka. Sedan prasslade nyckeln i låset och fyra herrar steg in i cellen. Den ene var en uniformerad poliskonstapel som jag hade ett vagt minne av att ha sett tidigare och den andre en välklädd herre, som jag påminde mig ha spelat kort med på tåget, en hygglig, bildad karl, naturligtvis inte lika välklädd som jag, men mycket proper för baltiska förhållanden. Den tredje var en ung finnig tjänsteman från svenska ambassaden i Vilnius, den fjärde var den lönnfete Tytomanas som iakttog mig tyst med strirrande, vattniga ögon. Underläppen hängde sladdrigt på honom, och i samma ögonblick for det blixtsnabbt genom huvudet på mig att att jag inte hade en aning om var jag befann mig. Först genom den välklädde herren påminde jag om de senaste dagarnas händelser. Han lyfte täcket och visade förbanden på min arm och efterhand stod det klart för mig hur jag hade suttit på tågtoaletten och bälgat i mig brännvin, hur jag vid framkomsten genast hade givit mig i lag med några unga kvinnor, hur jag utan skor på fötterna irrat omkring i snömodden på natten och hur jag berusad hade sjungit tyska nationalsången utanför de ryska militärbarackerna i hamnen. Det värsta av allt var att det inte tagit slut med det, utan jag höll i gång i fyra dagar och hann söla ned mig på de flesta lokalerna i Liepaja. Så hette staden, men jag ville helst inte veta mer: en brinnande ångest steg upp, blygsel, pinande blygsel. Jag stönade, bet ihop tänderna, gnisslade tänder högljutt. Det som har hänt har inte hänt! Det var inte jag som låg här, jag har bara drömt alltihop. Två dygn senare fick jag lämna militärsjukhuset i Liepaja. Visserligen gjorde det fortfarande ont i armen, men jag hade gjort mig snygg ovanifrån och ned, tagit på mig sidenkalsongerna från London och Borsalinohatten, och nu ville jag åter göra ett försök att bemäktiga mig den baltiska verkligheten. Må vara att jag inte var lika optimistisk som tidigare, eftersom jag under dagarna i Liepaja blivit rånad på min fina dokumentportfölj av italienskt läder och alla pengarna, inklusive de bägge kreditkorten. Men ingen kan förstå den lyckokänsla som genomfor mig när jag i en tredjeklassens kupé långsamt ilade ut ur denna helvetiska stad. Jag vet inte hur det hängde ihop, men jag hade i varje fall blivit kvitt den där Tytomanas och hade tack vare mina kontakter med de tyska och svenska ambassaderna i Riga fått en summa pengar som skulle räcka ytterligare någon vecka. Jag var rentav lite stolt över att jag trots allt hade lyckats bestå de gångna dagarnas prövningar så väl, trots att jag förlorat brottningsmatchen om läderportföljen på pissoaren i Liepaja, och tyckte därför att jag gjort mig förtjänt av en middag i restaurangvagnen. De närmaste dagarna hade jag tillräckligt med pengar för att skaffa mig tak över huvudet och även maten var det sörjt för. Jag tog mig genast några klunkar i kupén och det bidrog till att jag bedömde situationen extraoptimistiskt. Frampå eftermiddagen hade jag anlänt till min nya bestämmelseort (som jag hade valt enbart för att leda min förföljare Tytomanas på villospår). I en restaurang vid floden åt jag färskrökt ål och laxpaté, därtill en källarkall Chablis och anställde betraktelser om vilket angenämt liv jag nu kunde leva, när jag inte behövde läsa svenska tidningar utan helt kunna ägna mig åt att vara privatperson på resa, ja, i officiella sammanhang skulle jag framledes tituleras professorn (vilket man, inom parantes sagt, nästan skäms över att berätta för en jämlik svensk som du, Jan). Näväl, efter maten tog jag en promenad genom stan, köpte en ny portfölj, en sidenpyjamas, en välluktande tvål och en diskret men dyr aftershave som jag omedelbart på prov bestänkte mig med - och flörtade samtidigt med de unga flickaktiga expediterna på ett så världsvant, älskvärt sätt att jag själv fick en livlig respekt för mina dittills obegagnade talanger som hjärtekrossare. Sedan uppsökte jag i direkt anslutning det finaste hotellet. Jag hade turen att träffa innehavaren själv, en vithårig äldre herre som visade sig ha tillbringat större delen av sitt liv i kalifornisk exil. Han smålog åt min berättelse, särskilt åt det primitiva mottagande som beståtts mig av Tytomanas och hans folk. "Här kommer ni inte att bli besviken, doktorn!", sade han med en storslagen gest mot den väldiga foajen. "Jag och min unga personal kommer att göra allt för att ni skall trivas!" Han slog upp ett glas champagne för att hälsa mig välkommen, det var percis vad jag behövde efter nedköpet i Liepaja: sträv bouquet och samtidigt med mogen sötma. Jag köpte på stående fot sex flaskor, inslagna i sidenpapper, inklusive en korkskruv , och gick i den muntraste stämning uppför trapporna till rummet. Glömd var nu den förnedrande nattvandringen i strumplästen, glömd var den förlorade portföljen, vreden och bitterheten förflyktigades till tonerna från badrumsstereon. Sedan vaknade jag plötsligt, ställde mig och tog spjärn mot hotellrumsdörren . Nederlaget var ett faktum, slaget förlorat. Slaget mot vem? Slaget om mitt eget jag? Mitt narcissistiska ego ligger i spillror, Jan. Jag kan överhuvudtaget inte uppleva någon mening med något just nu... ja, först och främst behöver jag pengar, det inser jag. Jag vill inte be om ursäkt eller bortförklara något, men jag betraktar dig som en vän i nöden. Att tömma den bittra kalken i botten är jag inte ensam om att ha gjort, men min situation... och Tytomanas har via ambassaden krävt att jag omgående ska redovisa resultatet av mitt arbete med de cancersjuka barnen på hemmet i Palanga (där jag ännu överhuvudtaget inte satt min fot).

Din olycksbroder,

PL

PS Har av hotellchefen lyckats skaffa mig en liten frist på två eller tre dagar. DS.


--

Kära Per,

Herregud, vad ledsen jag blir. Inte för att du råkat illa ut, utan för att du inte lärt dig någonting. Jag orkar inte läsa dina långa malande brev längre. Varför tror du att jag skickade iväg dig ut i världen? Så att du skulle sitta och hitta på lustigheter om att ha pratat med dövstumma en hel natt?! Jesus fucking Christ - get with the program. Du är ute i världen för att lära dig om livet och skala bort oväsentligheterna i ditt språk. Vad är det du gör? Bara mal på och på, på din 1800-talssvenska ("Vidare erfor jag att frukosten, som jag inte var särskilt begiven på efter detta, skulle intagas gemensamt…"). Gud, vad jobbig du är. Skärp dig!

Jag ska ge dig en chans till. Dels för att det ju verkar ha gått illa för dig på riktigt, dels för att jag ett tag tyckte om dig.

Så här ligger det till… Alla pengar du eftersökt finns förmedlade till postkontoret i Liepaja. Fråga efter Lippimans, så får du pengarna på villkor att du skriver under ett papper. Du går då med på att utföra ett uppdrag åt mig. Du ska åka till Kalifornien och kommer att få vidare besked när du anländer. Jag kan inte gå in på uppdraget i närmare detalj, men kan säga att det är helt anpassat efter din person och förmåga. Väljer du att ändå avstå så stannar pengarna hos mig och vår kontakt bryts för all framtid. Accepterar du uppdraget, så betalar jag av dina skulder. Dessutom medföljer flygbiljett till Kalifornien samt fickpengar. Har du väl skrivit under pappret finns det ingen återvändo. Drar du dig ur då, så kommer jag att söka upp dig och "märka dig". Nej, du vill inte veta vad exakt det innebär. Jag hoppas att du förstår att jag menar allvar. Jag är din enda chans. Gör som jag säger. Och en sak till: håll dina brev korta från och med nu. Jag är trött på ditt pladder.

Hälsn/Jan Zacharias

--


JAN ZACHARIAS DAGBOK

may 6 silver lake, ca

kära jan zacharias!

jaha… så trampade jag rakt ner i skiten igen! jag förstår inte vad det är för fel på mig!? det verkar som om jag har ett egoistiskt och girigt monster inuti mig som lever sitt eget liv, som är omöjligt att tämja,

det är klart att jag inte kan dansa efter slayers pipa. det är klart att jag måste välja sida här. vår vänskap tål inga halvmesyrer. ske din vilja, inte min!

jan zacharias, jan zacharias, jan zacharias… det är så mycket som händer inom mig just nu. jag måste skärpa mig. jag känner att jag är genomsyrad av lögner. i min strävan att vara sann, har jag blivit… falsk, faktiskt. jag måste börja tala sanning!

kommer du ihåg den där bettyhistorien? den där bruden som jobbade med rick som jag kärade ner mig i men som inte ville ha mig… i vilket fall: jag skrev i min dagbok att hon klappade ihop efter mitt fula tilltag (jag avslöjade hennes riktiga namn, sabrina leclair) och hamnade på psyket och att hennes pojkvän lämnade henne - det var inte sant. jag har ingen aning om vad det blev av henne. vet bara att hon sa upp sig och förmodligen så hade mina dagboksanteckningar inte ett piss med den saken att göra. men jag vill att hon ska sitta på psyket. inte för att jag vill henne illa på nåt sätt - tror jag! - utan för att jag vill ha ett så pass stort inflytande över en tjejs liv att jag kan driva henne till vansinne, eller: jag vill vara oumbärlig, jag vill vara gud… omnipotens kallas det, tror jag. att betty blev förbannad - för det var allt hon blev - över mitt tilltag räckte liksom inte. om tjejerna inte kan älska mig bortom allt vett och all sans, så vill jag att dom ska gå under.

vad vill jag säga med allt det här? jo, att jag är alldeles förtappad och att jag helt enkelt inte räcker till ibland, att jag är så förtvivlat defekt och därför sjunker igenom på ett sätt som är fullständigt oacceptabelt - gång på gång på gång! tack och lov då, jan zacharias, att jag har dig! vad jag älskar dig när du tillrättavisar mig så här! det här är nåt helt annat än när tom skickade sitt kränkande brev till mig - mellan raderna hör jag ju din omtanke. du vill ju bara mitt bästa! du vill att jag ska finnas vid din sida no matter what, du vill inte dö ensam, ja, men jag förstår ju att det här är för min skull också, att jag genom vår vänskap har en oskattbar möjlighet att växa. ingenting kan mäta sig med sådana värden. allra minst en dodge viper…

åh, jan zacharias, är det det här som är kärlek? det känns så. återigen tappar jag andan! men precis som det finns två typer av gråt, den ledsna gråten och den glada, så kan man tappa andan av… ja, flera anledningar. någon kan skicka en knytnäve i solar plexus, någon kan… jag märker här att jag försöker ge mig ut på stilistiska domäner som jag inte riktigt behärskar. jag försöker skriva lika briljant som du, jan zacharias, men det kan jag ju inte! och att jag kan ägna mig åt såna futtigheter när du har det så svårt gör att jag hatar mig själv så djupt, så djupt. du vill ju bara älska mig, jag känner det, men jag är inte förmögen att ta emot din kärlek. istället förställer jag mig, jag försöker vara någon annan, någon annan mycket bättre människa som jag vet att jag inte behöver vara inför dig, jan zacharias, men jag gör så i alla fall för så har jag gjort hela livet och därigenom bryts kontakten - ensam igen, isolerad igen, inspärrad i det fängelse som är jag (det var väl en fin metafor jan zacharias, eller var det en liknelse? fan! nu är jag där igen! äckliga, äckliga, mediokra, mediokra jeff!)

åh, vad jag skäms! kan du förlåta mig?

jag lovar, lovar, lovar att ta mig an precis allt som du ber mig om från och med nu. och då menar jag allt.

snälla, skriv snart.

jeff.

--



JAN ZACHARIAS DAGBOK

8 maj

Kolla in snubben! Ett brev till på raken. Läs och njut. Jeff har blivit dramatiker… (fniss!) Jag har dessutom lindat Per kring fingret. Han är på väg till USA, allt enligt min plan. Inväntar frontalkollision snart.

Jan Zacharias



may 7 silver lake, ca

älskade jan zacharias!

du svarar inte. du skriver inte. du är tyst.

jag är så orolig. orolig att du ska känna för stort ansvar för mig. du vet… allt jag skriver om min förtvivlan och hur mycket du betyder för mig, att allt som betyder nåt för mig här i livet är vår vänskap och blablabla och den är verkligen inte blablabla vår vänskap, den är helig, men allt det där får inte bli en börda för dig, jan zacharias, vår vänskap ska vara en glädje! är den inte det, så får det vara!

och det är inte bara tomma ord, det här. jag har i handling bevisat att jag faktiskt kan vara herre över mitt eget liv.

jag har börjat plugga teater!

jag skriver på en pjäs. "motherfucker" är pjäsens arbetsnamn. den är än så länge väldigt fragmentarisk och jag vill inte att den ska vara det. jag vill att den ska vara en rakt berättad historia från a till ö med en början, en mitt och ett slut. men jag räcker inte riktigt till för att knyta ihop säcken, märker jag, så därför har jag gått med i en workshop här i silver lake. idag har vi pratat om undertext. undertext är vad som sägs mellan raderna i ett teatermanus… ja, du kanske vet allt det där. här följer en scen ur "motherfucker", med tillhörande undertext:

mor ringer till son.

mor
hej, min lille ängelpojke…

son
hej.

undertext
bara mamma får kalla mig ängelpojke. bara mamma får kastrera mig. din jävla satkärring, ditt lilla barn, du förljugna monster, varför ringer du hit, varför lever du, varför finns du?

mor
hur har du det?

son
jag har det bra. hur är det med dig?

mor
jotack… det är som det är.

son
jaha…

undertext
okej, here we go again…

mor
ja, jag vill bara säga att du inte behöver känna skuld över att du inte besöker mig oftare.

undertext
touchdown!

son
vad gör du om dagarna?

mor
hur menar du?

son
ja. vad gör du om dagarna? blir du bättre, får du nån hjälp?

undertext
jo, jag menar… när tänker du gå och dö, så jag slipper ha dom här samtalen med dig snart?

mor
jag är så sjuk, förstår du. jag är så sjuk. det är som det är. men jag har världens bästa terapeut. han säger såna sanningar till mig. häromdagen sa han: "du är alldeles ensam. alldeles övergiven. det finns ingen som bryr sig om dig." hallå…? hallå…?

son
jag är här… jag lyssnar…

undertext
ta din patetiska självömkan och stoppa upp den i din äckliga jävliga kärringfitta!

vad tycker du, jan zacharias? jag tänkte att det kanske kunde vara uppfriskande för din briljanta hjärna att bistå med lite goda råd kring den här pjäsen.

den är självbiografisk, som du kanske förstår. huvudpersoner är jag, min mor och min far. det är ett hårt jobb att skriva pjäser och då gäller det att gräva där jorden är som bördigast. förakt är en härlig gegga att simma omkring i! och det finns inga människor som jag föraktar mer än mina föräldrar. min mor därför att hon är ett monster, min far därför att han är en jävla sillmjölke.

"motherfucker" är en bra titel, eller hur? "motherfucker", av jeff hanneman… metal, tänker folk då… teatermetal! och så visar det sig att det är en pjäs som väldigt djuplodande och finkänsligt redogör för mitt komplicerade förhållande till mina föräldrar. i och för sig: titeln exkluderar min far, och det är ju lite synd, men å andra sidan: det är ju bara en titel!

son ringer till far.

son
hej pappa, hur är läget?

undertext
snälla, snälla, var dig själv nu, pappa, spela inte över. var inte sådär äckligt jävla behövande som du alltid är, jag vill inte vara en så viktig person i ditt liv, snälla, ta det lugnt nu, jag spyr om det blir som det alltid blir.

pappa
nämen heeej jeff!!! varoooligt att du ringer!!! hur är det med dig??? jag tänker på dig så mycket!!!

son
oj! vad högt du pratar.

undertext
att jag överhuvudtaget orkar hoppas, att jag överhuvudtaget orkar bry mig…

pappa
jaså, gör jag? jamen jag blir bara så himla glad när du ringer! jag saknar dig så mycket!

son
jaha… ja, ja…

undertext
jotack… du saknar väl dom där spritstinkande, skäggstubbsstickiga snuttefiltskramarna som du knyckte av mig sent om kvällarna för att världen hade varit elak mot dig. snorunge! du skulle ha fått dom där kramarna av din fru, äckel! det var inte mitt fel att din fru knaprade fludder och tittade sig själv i arslet hela dagarna istället för att bry sig om dig! det var inte mitt jobb att bry sig om dig, det var hennes!

pappa
berätta! vad gör du? hur går det för dig? jag läser om dig ska du veta! fantastiskt att en erkänd publikation som rolling stone skrev om er i februarinumret. dom brukar ju sällan uppmärksamma er musik!

son
ja, det var kul. hur har du det därnere?

pappa
ja, det är som det är. mamma kämpar på.

son
hur har du det, frågade jag.

pappa
ja, jag hörde det. men det här med mamma tar ju upp väldigt mycket av min tid, förstår du…

son
går hon omkring och självömkar som vanligt?

undertext
kom igen, det är ju sant, för fan! kliv över på rätt sida nu, pappskalle! välj livet, för fan! låt inte kärringen köra skiten ur dig mer! she's fucking demon! hon ger sig inte förrän du ligger död och begraven! ja, det är där det slutar. makt är det enda som kärringen kickar på! inte kärlek, hon vet inte vad det är, vad du än säger! hon kickar på makt, pappa! det är det enda som kan skänka henne nån slags tillfredställelse. och hon har inga gränser, hon är ett barn och längst bort längst ner ligger du död.

pappa
nä, jeff! så är det inte alls! hon kämpar och kämpar och kämpar och…

son
och…

pappa
har du talat med hennes läkare?

son
nej tack. vad är diagnosen den här veckan?

pappa
jeff… mamma har en svår borderlinestörning.

son
först var det melankoli, sen var det bipolärt syndrom, sen var det narcissistisk störning. och nu! pam pa pa pam! borderlinestörning! knepig patient, morsan. förra veckan körde hon visst skiten ur dig med sin borderlinestörning…

pappa
ja, det ska jag erkänna för dig… förra veckan var riktigt tuff. mamma fick en kris igen.

son
jaha… vem fick hon den av?

pappa
hur menar du?

son
borderline är en perfekt diagnos för nån som inte beredd att bära något som helst ansvar över någonting i sitt liv för det finns ingen jävel som kan berätta vad borderline är för nåt mer än att det är en idealisk täckmantel att knapra fludder bakom. du får gärna fortsätta hålla henne om ryggen och prata om hur lite hon vägde när hon föddes och om hur elak hennes mamma var och hur hon kämpar och kämpar och kämpar men jag vill också att du har fullkomligt klart för dig vad jag tycker och jag tycker att det är bedrövligt, bedrövligt, bedrövligt för allt jag ser är en massa jävla självömkan och alldeles för mycket tabletter. hör du vad jag säger till dig nu?

pappa
ja, jag hör vad du säger.

son
är du nöjd med det här? är du nöjd med att ha det så jävligt som du har det?

pappa
nej, jeff, det är jag inte…

son
hur länge dröjer det, tror du, innan du klappar ihop igen? sist höll du faktiskt på att dö. du låg däckad i två månader.

pappa
åh jeff! jag hör dig! jag hör din omtanke. tro mig… det här sjunker verkligen in! du har så rätt, så rätt. som vanligt har du så rätt, så rätt. du är så klok, jeff. jaaa… imorgon är det jag som ringer resebyrån och bokar… vad heter det där stället på hawaii som du brukar åka till, det där golfstället?

son
det har jag glömt. men jag kan ta reda på det åt dig om du vill.

undertext
vad håller jag på med? vafan håller jag honom vid liv för? jag vill ju att han ska dö så jag äntligen, äntligen, äntligen kan börja leva mitt eget liv! varför låter jag honom inte dö? varför säger jag inte: nu orkar jag inte med dig längre, nu låter jag dig dö? det här är inte mitt jobb, varför gör jag det här jobbet?

pappa
ja, kan du göra det… jag känner redan hur jag börjar få krafterna tillbaka. jag var helt slut när du ringde. mamma är fortfarande på psyket och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. det var verkligen ett samtal i rättan tid. du är i sanning en ängel, jeff. tack, min älskade son, tack!

kanske jag borde låta pappan få en större plats i pjäsen, jan zacharias? jag märker hur det bränner till när jag skriver om pappan. borde jag kanske skarva till dom där geggiga snuttefiltskramarna som jag refererar till? låta honom trycka in kuken i lilla pojkstjärten också? jag vet inte… jag undrar om min barndom är tillräckligt bedrövlig för en hel pjäs. det är ju först de senaste åren som jag har insett vilken jävla soppa jag simmade omkring i som barn. jag kanske överdriver… nyhetens behag, du vet… jag kanske inte har tillräcklig distans. vafan… nu försvarar jag mina föräldrar här! båda två har lagt sina liv på en liten pojkes axlar! dom borde skämmas! dom borde dö! och jag har all jävla rätt att känna så! och jag har all jävla rätt att skriva den här pjäsen! det är väl bättre än att döda dem, eller hur, jan zacharias?

det är bara det att clayton, som leder workshopen, rekommenderar oss att välja ämnen som vi kan förhålla oss med distans till. man trasslar lätt in sig och blir för pladdrig, pjäsen tar aldrig fart, tar inte skruv, allt bara lallar omkring, säger han. det låter logiskt, han har säkert rätt, clayton, men ändå… om man har distans, är man inte ganska likgiltig då? är det bra, så fall, att vara likgiltig, menar jag? vad av intresse kan födas ur likgiltighet?

jag vet inte, jan zacharias, är det nåt jag missar här?

lär mig, jan zacharias. lär mig om konsten, om livet, om döden!

om du vill, alltså, om det skänker dig glädje!

din trogne vän,

jeff.

--

Jan Zacharias svar till Jeff.

Kära Jeff,

Du skriver så fint, Jeff. Du har verkligen träffat rätt med teatern. Jag tänker, vad har jag att lära ut till en sådan naturbegåvning? Jo, en sak, tror jag att jag kan lära dig, Jeff. Ödmjukhet. Var ödmjuk inför din egen begåvning, så som jag är. Och kom ihåg att oavsett hur duktig du är, så finns det alltid en kraft som är större än du själv. Den kraften som omsluter hela livet och hela döden. Ja, du vet säkert vad jag menar.

Men du måste stå på dig, Jeff, mot folk som försöker sätta sig på dig. Folk som Clayton och Tom. Det är inte ödmjukhet att backa där, det är feghet. Du har blivit pissad på tillräckligt i ditt liv. Det är viktigt för dig och din utveckling att du säger ifrån. Tänk så här, försök att göra det till en reflex… Varje gång någon försöker att sätta sig på dig eller med kraft av sin auktoritet (sin utbildning eller sin ställning - så som din pappa) få dig att göra saker som du inte vill, så ska du slå tillbaka. Om du inte slår tillbaka blir såren bara djupare. Du kommer bara att tryckas längre och längre ner i skorna. Du kommer att tappa ditt människovärde. Det är viktigt att du slår tillbaka direkt.

Jag står på din sida. Det sista de tar är din stolthet. Ingenting annat är viktigt, Jeff, mer än vår vänskap och din värdighet och att jag får en fin och stilla och värdig begravning. Det är vad vi lever för nu, Jeff. Allt annat är bara garnityr.

Din,

Jan Zacharias

--

Från Per L

T-e-l-e-g-r-a-m
Hotel "Feja"
Peldu Iela 36
Liepaja, Latvia

Attention: Mr Jan Zacharias, Stockholm

TACK STOP HÄMTAT PENGARNA STOP RESER ONSDAG STOP ANLÄNDER LA TORSDAG STOP INVÄNTAR NYA DIREKTIV DÄR STOP PL
------------------------------------------

Frankfurter Flughafen
Lufthansa GmbH
Abs: Dr Landin
T-e-le-g-r-a-m
Z.Hd. Mr Jan Zacharias, Stockholm, Königreich Schweden

PÅ VÄG STOP MELLANLANDAT I FRANKFURT STOP MUNCHNER AUGUSTINERBRÄU I LUFTHANSAS LOBBY STOP PL

Der Absender ist Gast des Hauses

----------------------------------------------



JAN ZACHARIAS DAGBOK

9 MAJ

Per är i LA, bara ett stenkast från Jeff. Snart ska jag få dem att mötas. Hej hej/JZ

Jan,

en stor karaktär kallar jag den som förhåller sig och agerar så rakt även mot en vän i en svår situation. Ditt brev gjorde mig först så sårad att jag uppriktigt sagt inte trodde att det skulle bli någon mer kontakt. Jag visste att du har rätt, men när jag satt på krogen i Baltikum var jag säker på att det var så här jag ville ha det. Jag njöt av denna tillvaro vid sidan av tillvaron. Jag formligen vältrade mig i mitt eget ordbajsande och min geggiga självömkan. Innerst inne har jag länge vetat att jag varit på fel väg, men även när jag varit som mest nedslagen har envisheten på något sätt gjort att jag inte kapitulerat för omständigheterna utan trampat på i de invanda hjulspåren. Jag har aldrig velat erkänna mitt självbedrägliga beteende, aldrig se att mitt depressiva manipulerande stått i vägen för min utveckling. Jag trodde att det var så där jag skulle vara och förbli resten av livet: bitter, avog, undvikande, öststatsdeppig. Men tack vare alla dina fantastiska vänner här i LA har jag på dessa två dagar upptäckt helt nya sidor hos mig själv. Jag vill inte längre bli begravd på en bortglömd kyrkogård i Ostpreussen. Mörkret lockar mig inte längre, åtminstone inte lika ofta som tidigare. Häromdan tog Ben och Alex med mig till en klubb i Down Town. Normalt skulle mina observationer ha varit helt teoretiska, rentav avståndstagande, nästan nedlåtande. Om du frågar mig vad som hände kan jag inte säga det, men rädslan var borta. Jag dansade till och med tango med en high-schoolflicka och hula-hula med en mullig negress. Alla olika delar av världen och alla sorters människor är representerade i detta land, det är det som är så underbart med USA. Hemma skulle vi kanske inte umgås ens, men här finns en vänskap och förståelse som är obeskrivlig och underbar. Människorna här har fått mig att förstå att jag är och måste vara en av dem, att jag inte kan bli lycklig helt för mig själv, som någon slags rebell mot övriga mänskligheten. "Även den som simmar mot strömmen befinner sig i vattnet", skrev Wolf Biermann.

Jan, så enkelt är det. Och så svårt jag gjort det. Större delen av mitt liv har jag undrat varför. Nu har jag slutat fråga varför. Jag har börjat ana att jag bara finns om jag delar mitt liv med andra, att mina misslyckanden inte behöver betyda slutet, utan tvärtom en pånyttfödelse. Jag vill göra andra en tjänst, men på ett ödmjukt, realistiskt sätt. Jag mår bättre av att stå med fötterna på jorden.

Yours sincerely,

Per

PS. I morgon ska jag hem till Jeff, din brevvän. DS.

--

Kära Per,

Kul att Ben och Alex har fått dig att känna dig hemma i LA, men nu är det slutlekt, imorgon börjar allvaret. Så här ska det gå till hemma hos Jeff.

Du uppträder som mitt juridiska ombud, Per L. Du ska vara snäll och hövlig, men också bestämd.. Du ska inte ge dig innan han skrivit på alla papper du bett om.

Om det är några som helst frågor så ska du säga åt honom att det var jag som ville ha det så här. Att DETTA ÄR MIN SISTA ÖNSKAN.

Bara så du vet vad det gäller och kan förklara det för honom så handlar dokument ett om publiceringen av dagboken. Den som överlever den andra (Jeff eller jag) har rätt att publicera dagboken i sin helhet. Du kan inte under några omständigheter gå med på att Slayer-bitarna hamnar utanför det.

I dokument två delar vi upp kvarlåtenskapen mellan oss. Dör jag först får Jeff allt jag äger. Dör han först får jag allt.

Om han ifrågasätter varför hans död överhuvudtaget är aktuell ska du säga att det är normal procedur. Man kan inte ha ett ensidigt avtal, det måste vara lika för båda för att vara juridiskt bindande.

Du tackar för dig och bokar in en ny träff, för att diskutera "ett personligt ärende". Jag återkommer om innehållet i det. Avge rapport först.

Lycka till och kom ihåg att om du misslyckas i ditt uppdrag så kommer jag att straffa dig. Jag säger inte hur eller när, men du kommer att märka det.

Din vän,

Jan Zacharias

--


JAN ZACHARIAS DAGBOK

12 maj

Brev från Jeff och Per. Detta har blivit min vardag nu. Jag sitter i Sverige och kontrollerar skeenden på andra sidan Atlanten.

Er vän,

Jan Zacharias



may 10 silver lake, ca

älskade jan zacharias!

tack, än en gång, för ditt ovärderliga stöd!

jag blir glad när du kallar mig naturbegåvning, men jag vet inte… jag vet inte om jag mår så bra av att skriva den här pjäsen, jag vet inte om jag mår så bra överhuvudtaget…

det är som vanligt då, kan du tänka, men jag undrar det… genom dina kommentarer, dina brev, genom vår vänskap, har det gått upp för mig hur förtvivlat bunden jag är till mina föräldrar. fortfarande. jag trodde att jag hade kodat av det mesta i mitt bagage, och det har jag kanske, men faktum kvarstår:

var är jeffs tjej?

det är givetvis så att jag fortfarande, fortfarande, fortfarande är en liten, liten, liten pojke som vill gå hem, som vill suga mammas bröst, som vill rida på pappas axlar

men mamma fanns inte där! jeff, för satan! hon fanns inte där! och pappa var en geggig fyllskalle och sillmjölke som aldrig har talat ett sant ord, som aldrig har fattat ett enda självständigt beslut i hela sitt liv - vad, jesus christ, har den människan haft att lära dig… om världen… om livet… om kärleken? det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas någonting att hämta där. din mamma är bortom allt hopp - hon bor i bergen - men ge dessutom upp precis allt hopp om att du och din pappa någonsin ska kunna nå fram till nån slags någorlunda värdig relation. kära, kära, kära jeff… varför kan du inte lämna dem bakom dig?

jeff vet inte det. jeff är bara rädd. jeff är bara feg.

jeff förstår att det då och då händer att nån stackars thirtysomething åker hem och knäpper båda sina föräldrar. det har gått upp för denna stackare hur sönderknullad i själen han är, och vilkas fel det är. jeff sympatiserar djupt med dessa trasiga själar. världen saknar inte deras föräldrar.

mamma finns inuti mig, det jävla monstret finns inuti mig. det är fortfarande hon som bestämmer. hon vill att jag går ensam och älskar bara henne. och jag hatar det! eller gör jag det? jag vet inte. allt jag vet är att alla dessa så kallade "insikter", vad gäller min själs mörka garderob, som jag har vunnit den senaste tiden… dom har inte hjälpt mig ett smack! jag är fortfarande samma patetiska lallare.

det är bedrövligt. jag kan lika gärna dö.

åh jan zacharias, älskling, är det inte svårt att leva? är det inte ett litet helvete?

jag smeker dig,

jeff

--



12 maj

Jeff!

Min stolte riddare. Du skriver så klokt och fastän du inte är en intellektuell människa i grunden så besitter du så mycket insikt. Du vet att teater bara är ett skydd, ett skydd för att slippa ta itu med dina verkliga problem. Jag tror att du vet vad du måste göra. Du måste vända fokusen från din konstnärliga begåvning (hur stor den än nu må vara - och i ditt fall är den verkligen kolossal, men så är det väl - den konstnärliga begåvningen står i proportion till såren som den är avsedd att täcka) till livet självt, för allting annat är att smita. Du måste göra upp på den riktiga arenan, inte i marionettvärlden utanför. Bered dig för blodspillan, men var inte rädd, min älskling. Jag är med dig vartenda steg på vägen.

Din,

Sancho Panza

PS. Glöm inte att sätta din tröst i Satan. Minns hur Han låter dig göra som du vill. Du behöver inte be om ursäkt för dina brister, du svarar inte för dem. Man måste riva upp för att bygga nytt. DS.

PPS. Jag hörde att du ska träffa Per L imorgon. Ta väl hand om honom. Han är inte bara mitt juridiska ombud, utan även en riktigt god vän. One of the good guys. Hörs snart/JZ DDS.

--


JAN ZACHARIAS DAGBOK

silver lake, ca, 13 maj

Jan,

under mina år som kulturredaktör har jag mött många namnkunniga kulturpersonligheter. Men en sådan som Jeff har jag aldrig mött. I varje fall låg han i sängen när jag kom. Där låg även en mörkhyad kvinna som jag bara såg fötterna på. "Kom och lägg dig här", sade han. För att göra en lång historia kort: efter en timme hade negressen i sängen gett sig av. Jag berättade för Jeff om mitt uppdrag och att jag helst såg att han skrev under papprena redan nu. Men han envisades med att vilja göra det på neutral plats. Jag hade egentligen ingen lust att gå ut. Lusten att bedöva mig har egentligen försvunnit. Av orsaker som jag fortfarande inte begriper gav jag mig själv i alla fall en kort frist i tron att detta skulle underlätta förhandlingarna med Jeff. Innan vi ens hunnit sätta oss i soffan på Jeffs stamhak (har glömt namnet) hade han hällt upp två dricksglas tequila och ställt flaskan under soffan. Hade jag varit mer kallblodig och tänkt mig för, så skulle jag ha inväntat att Jeff skulle fyllna till, sedan låtit honom skriva under för att i stillhet försvinna därifrån. Men blodet kokade i ådrorna på mig redan efter första glaset, jag kunde inte se kallt på situationen. Jag fick honom faktiskt utan större problem att skriva under när han plötsligt började berätta om din svåra sjukdom. Varför har du inte sagt något? Om jag hade känt till din fruktansvärda situation hade jag varit mer samvetsgrann ifråga om att genomföra uppdraget. Nu kom det som en chock. Jag tänkte bara på dig och fick koncentrera resten av min viljekraft på att hålla mig vaken. Till slut föll jag dock, orolig och chockad som jag var, i en orolig sömn, plågad av vilda, mexikanska spritdrömmar. Jag vaknade för sent. Lokalen var redan stängd, Jeff och de underskrivna pappren var borta. Pappren! Jag rusade upp och halvsprang hem till Jeffs hus, men dörren var låst. Men jag gav inte upp. Jag kom att tänka på att Jeffs sovrumsfönster mot trädgården stått öppet och mycket riktigt - det gjorde det nu också. Efter att ha stärkt mig med lite av det medhavda klättrade jag uppför stegen, hängde mig med händerna fast på det utskjutande taket och försökte häva mig upp. Men jag hade överskattat styrkan i mina tennisarmar; en stund fortsatte jag hjälplöst dingla hit och dit i luften, sedan tappade jag taget och föll handlöst i det regnvåta gräset. Nu förstod till och med jag att jag var alltför berusad. Men med den envishet som såna personer har just i fråga om saker och ting som de inte har den ringaste chans att genomföra, upprepade jag mitt försök, och glömde inte att varje gång stärka mig.

Ja, Jan, det är bokstavligen mycket plågsamt det hela. När jag vaknade förstod jag att jag måste ha ramlat och slagit huvudet i järnsoffan som stod i trädgården. Jag har dessvärre inte sett röken av Jeff sen dess. Jag har bankat på dörren med armar och fötter - utan resultat. Tyvärr verkar det som han inte är hemma, för han svarar inte heller i telefonen. Jag har dock inte gett upp hoppet om att få tillbaka pappren. Om han inte svarar inom de närmaste dagarna måste jag nog vända mig till polisen. Jeff skrev ju trots allt på. Nu gäller det för mig bara att luska reda på var han - och handlingarna - tagit vägen.

Hälsn/PL

--

Kära Per,

Var inte orolig. Jag är inte arg. Jag vet hur det kan vara när man är i ett främmande land. Det är varmt och spriten tar hårdare än den nånsin gör på våra breddgrader.

Allting ordnar sig, så som det alltid gör för en världsvan resenär som du själv. Jag fattar att du är bakfull, så jag ska ge dig en dags vila. Skriver igen imorgon med vidare uppdrag. Men ta dig i kragen för i helvete - var glad att ditt brev nådde mig på en bra dag.

J Zacharias

--


JAN ZACHARIAS DAGBOK

may 14, las vegas

jan zacharias.

ligger i en svit på luxor. vet inte riktigt hur jag hamnade här i vegas, vet bara att det var här jag brukade hamna titt som tätt mellan turnéer och inspelningar på den tiden jag drack.

att döma av min huvudvärk och ett illamående och en ångest som är ett eldklot som far upp och ner mellan magen och halsen så drack jag nog igår, eller i förrgår, eller vilken dag det nu var?

vad var det som hände? din vän kom och hälsade på, ja. han var trevlig minns jag, tror jag, hette han per? han hade papper och grejor med sig.

jag måste backa bandet.

innan mitt möte med per hade jag funderat en hel del över ditt ps, det där om satan. att jag borde sätta min tillit till honom. jag gjorde ju det för ett tag sen, och det kändes jättebra. men… jag vet inte, jag blev lite rädd, tror jag, rädd för vad som kunde hända med mig om jag började tillbedja satan (skratta gärna, men jag är väl lite gammalmodig när det kommer till dom där grejorna, innerst inne tycker jag nog att satan är ganska så läskig…) och jag förstod snart vad som var problemet - jag var nykter. det kändes konstigt att tillbedja satan med mina sinnen obedövade.

jag plockade ut en flaska jim beam ur barskåpet - sen flera år har jag haft sprit hemma, det har känts alldeles naturligt, det är så jag vill - eller ville! - ha min nykterhet; på en armlängds avstånd mitt i verkligheten. det var på den tiden jag brydde mig. på sätt och vis kan man säga att jag har krattat för det här återfallet sen… sen… vafan! jag började kratta för det här återfallet när jag korkade igen för fem år sen! en gång ett fyllo, alltid ett fyllo!

första klunken efter fem år… du kanske tror att detta föregicks av stor tvekan, stora våndor? inte alls! allt gick så fort, så fort, så lätt, så lätt.

det kändes… fantastiskt! den där varma sköna känslan när den första rumstempererade bourbonklunken landade i magen, lugnet som snart sänkte sig över mitt stukade psyke, hur min stress, all min oro sakta försvann: allt kommer att lösa sig. du är en krigare jeff, du kommer att fixa det här.

dessutom: jag är stark och vältränad och kärnfrisk nuförtiden. det kändes så sunt, på nåt sätt, att tillfoga denna kropp ytterligare bränsle, raketbränsle för psyket som alltjämt är svagt, så svagt. jag kände hur jag växte inombords: jag behövde bara sitta där i fåtöljen, luta mig tillbaka och låta satan inta min själ… dricka, dricka, dricka… och vänta på klicket.

jag undrar om det inte var satan som bodde där… i klicket, det där klicket som jag kunde höra i huvudet när det inte var jag som var chef längre - innan jag gick in i fylledimman fullständigt så fanns det alltid en fas som varade i några minuter, högst, då jag riktigt kunde känna hur någon annan, någonting annat, tog plats, tog över rodret. mina tankar var alltid knivskarpa under dessa minuter, jag visste att nu händer det, nu tar jeff semester, och det fanns ingenting som jeff kunde göra.

det fanns ingenting som jeff ville göra, heller, för jag älskade denna fas då jag upptäckte hur jag långsamt förlorade kontrollen över mig själv, hur jag omslöts av en kraft starkare än alla andra krafter, i händerna på något så mycket större än all mänsklighet…

på den gamla goda tiden innebar det stortorsk vid nåt spelbord, hundradollarsedel efter hundradollarsedel rakt ner i john gottis ficka, långa vansinnesfärder med min… jag hade en fullständigt livsfarlig ford cobra på den tiden… slutmålet för dessa vansinnesfärder var ofta nån tjej som avvisat mig och som nu skulle straffas med några stenar genom sovrumsfönstret… ofta letade jag upp nån hög bro nånstans där jag kunde hänga mig ut och göra armhävningar, ibland alla dessa aktiviteter under en och samma kväll. vad mycket krut jag brände under mina fyllor! att jag orkade! att jag orkar! jag är i sanning en krigare, jan zacharias!

dom där armhävningarna… jag hade nån grej med höjder som jag fortfarande inte har kodat av, men det kanske du kan hjälpa mig med, jan zacharias? jag är fortfarande väldigt höjdrädd och skulle vilja veta vad det beror på, vi kommer att ha mycket tid för varandra nu, jan zacharias, jag har kapat alla band till mitt tidigare liv. jag tänker bo här i vegas tills jag dör, vilket inte torde dröja särskilt länge…

var var vi? just det! i mitt hus. jag var full. per hade ännu inte anlänt. jag blev rastlös, jag blev lite… jag vet inte, jag längtade efter en tjej, vilken som helst, men inte sexuellt, jag längtade efter en tjejs hud, den där varma släta tjejhuden, en tjejs doft, en tjejs röst… en tjejs närhet.

jag ringde en escortfirma.

snart knackade nicole på dörren. vi gick och lade oss på en gång. "jag vill bara kramas" tror jag att jag sa, men jag lovar jan zacharias! du vet inte vad dom här tjejerna går för. dom här tjejerna får dig att glömma att du någonsin har haft någon mamma, dom här tjejerna får dig att inse att sex är sex är sex och ingenting annat och sex är vad du vill ha vill ha vill ha! om och om och om igen! satan bor i klicket i mitt huvud och satan bor i tjejer som nicole. herrejävlar vad hon satte på mig!

sen kom per. nicole och jag låg och vilade inför nästa drabbning när det ringde på dörren. jag halsade jim beam och var på ett strålande humör: "min kropp är ett vapen! min kropp är ett vapen!" minns jag att jag utbrast gång på gång mellan långa, hjärtliga skrattsalvor. nicole skrattade hon med, säkert av nån slags skräckblandad artighet, men det spelade ingen roll, för hon var inte viktig. satan var viktig! jag kände att satan såg oss. och jag hörde hur satan skruvade upp volymen. vad jag älskade nicole! nicole var en underbar medmänniska och hora: åttio procent vatten, tjugo procent fitta, hundra procent eufori!

just det… sen kom per. allt blev… ganska trist, faktiskt. han hade med sig nåt papper. du får ursäkta mig, jan zacharias: när man dansar med satan är man inte särskilt inne på torra svenska män och avtal och kontrakt och testamenten och såna grejor hur viktiga dom än må vara. men jag skrev under, det minns jag. och jag minns ännu en flaska jim beam som öppnades och att per inte ville dricka direkt ur flaskan. han fick ett av mina lakersglas. vi gick loss.

med "klicket" ekande i huvudet lät jag vipern mullra igång och iväg mot hollywood. tror att per hängde med. sen är allt som ett töcken. men jag måste ha tagit mig till vegas på nåt sätt. förmodligen i vipern. inga problem för ett fyllo. att köra bil berusad är en omänsklig människas rättighet. det är så fantastiskt roligt!

på sätt och vis är det ett nederlag att jag började dricka igen, men… jag vill ju dö. lika bra då, att ta livet av sig under trevliga former. jag har det gott ställt. jag har råd med dom finaste hororna i vegas (snart ringer hyapathia på dörren, jag är så glad att hon fortfarande är kvar i stan!), jag känner mig stark, jag kan dricka mycket och länge utan att trilla omkull.

vafan, jan zacharias… kan du inte komma hit, till vegas? här skulle du trivas.

slå dig fri!

här bor jeff! här bor satan!

kom till oss!

tamejfan… här ska du dö, jan zacharias!

viva las vegas!

still in love with you,

jeff

--

Här kommer mitt sista uppdrag till Per:

Per! Hoppas du sovit ut, för nu blir det resa av. I hotellreceptionen ligger ett kuvert till dig. I det kuvertet ligger ett mindre kuvert adresserat till Jeff. Jag vill att du tar med dig brevet, OCH INTE SLÄPPER DET UR HANDEN UNDER NÅGRA SOM HELST OMSTÄNDIGHETER, och åker med det till Las Vegas där ett rum är bokat i ditt namn på hotell Luxor. Lämna brevet i receptionen, så tar de hand om resten. Som belöning bjuder jag på en miniweekend i en av världens häftigaste städer. Du blir kvar till på söndag och på ditt rum väntar lite fickpengar och spelmarker. Njut av tillvaron, Per. Konst och kultur är fint, men det är inte allt. Det finns en charm i det fula, det enkla, det vulgära också. Att lära sig se skönheten i Las Vegas är att acceptera livet i sin helhet. Det är att acceptera att kvinnor bajsar och mensar och gud vet vad mer de gör, de små liven…

Lycka till! Och rapportera när du är färdig. Och en sak till - jag tolererar inga felsteg den här gången.

Din vän och enda livlina,

J Zacharias

--

Nu drar det ihop sig. Brevet som Per ska leverera till Jeff ser ut så här:

Kära Jeff, jävlar vilken pärs, vilken kväll, vilken natt. Tack för senast eller vad fan man nu ska säga om en sån resa. Vad konstigt allt blev, men ändå så logiskt på nåt sätt. Jag undrar om du drack för att du visste att det var mig du skulle träffa. Jag undrar om du drack för att du visste att klockan var slagen. Och jag drack också lite grann. Eller jag drack också mycket och på ett sätt som jag inte brukar dricka. Jag undrar om jag var nervös för att träffa dig. Det var jag säkert. Nånstans hade jag ju ändå blivit fäst vid dig. Så som en läkare blir fäst vid sin laboratorieråtta (eller det kanske bara är jag som blir det?). Allting har ju lett fram till det här, men ändå så känns det ju som om vi har nåt slags känslor för varandra.

Vi har ju talat om kärlek, du och jag Jeff. Vi har sagt att vi älskar varandra, men det tror du väl inte riktigt på själv. Hur kan man älska en brevvän, det vore ju inte så klokt. Jag tror kanske att vi refererade till kärlek som andra kan referera till Gud och egentligen mena en högre makt, vilken som helst. Kärlek är väl när det kommer till kritan, när man skalar bort allt socker och all eskapism, bara frågan om ett möte mellan två behov. I vårt fall mitt behov av att trampa på folk och ditt behov av att bli trampad på.

Du har verkligen fogat dig lätt, du har ätit ur min hand. Och nånstans har jag ju låtit dig göra det. Jag har alltid vetat att jag till slut måste krossa dig - att det är det enda sättet som jag vet att närma mig en annan människa. Men att du skulle lapa upp det så snällt… Ja, jag går ju inte helt oberörd ur det här heller. Nånstans så har du ju fäst. Nånting har fäst. Nånting som ibland har skrikit ut efter förlåtelse, efter försoning. Som en förolyckad fågelunge vid vägkanten som väntar på att bli omhändertagen. Sen plötsligt slås jag av äcklet. Äcklet inför vem du är. Din stora korkade jävel. Hur fan trodde du att jag kunde älska dig? Hur kan du tro att någon kan älska dig? Jag tycker att du är vidrig. Jag tycker att du är äcklig.

Hur kunde du tro att jag ville att du skulle spela "Her little stomach" på min begravning? Det var ju det största jävla skämtet i stan! Jag trodde verkligen att det var att gå för långt. "Det här går han aldrig på!" Ändå lapade du upp det som en utsvulten katt. Du lapade upp det som nån som blivit pissad på i hela sitt liv och aldrig kan få nog. Du lapade upp det som nån som resignerat inför sin lott i livet: att bli kontinuerligt pissad på. Från varje tänkbar vinkel, från varje tänkbart håll. Hur sjunker man så djupt, Jeff? Hur blir man som en som du? Vad ser du när du ser dig själv i spegeln på morgonen? Hur kan du leva med det?

Jag har följt dig till Vegas. Jag bor i rummet intill...

Vegas är världens största spelmetropol och jag ska utmana dig i ett sista hasardspel. Kom och skjut mig om du törs! Stå upp för dig själv, för en gångs skull. Var en man. Bryt den här eviga cirkeln. Oddsen är på min sida, Jeff. Det är ingen som tror på dig längre. Visa att de har fel. Gör någonting vettigt av ditt liv.

Varför gör jag det här? Kanske för att jag inte har så mycket att förlora själv. Mitt liv är tomt och meningslöst (inte för att jag ska dö, Jeff - det var ju givetvis inte heller sant - utan för att mitt liv ÄR tomt och meningslöst.). Jag försöker fylla min fritid med små projekt, men de ger mig ändå ingen tillfredsställelse. Efteråt känner jag mig alltid bara ännu mer tom. Kanske har jag dåligt samvete. Döda mig nu och jag känner att det här har fört med sig något gott. Eller så känner jag mig så säker på att ha vunnit - du är för liten, för feg för att nånsin utmana mig. Kanske är det så här jag kan förnedra dig mest, genom att ligga vidöppen vid din sida och se hur du ändå väljer att låta dig själv förgås.

För nånstans så vill jag verkligen krossa dig så rejält det bara går. Och det beror på din svaghet, Jeff. Den svaghet som jag tycker är det vidrigaste som finns i världen. Jag tror att om man släpper in en sån svaghet i sitt liv, om man tar till sig en människa som är så svag som du… Om man på ett genuint riktigt sätt försöker förstå och komma nära en sån människa… Ja, då tror jag att man drabbas själv. Drabbas av svagheten. Låter den komma innanför kroppen. Och för att göra sig själv ren, Jeff, då måste man krossa den. Man måste krossa den så att den ska rinna ut. Man måste krossa dig, Jeff.

Bollen är hos dig nu. Jag vet inte vad jag hoppas på. Alla slut känns lika tråkiga, ändå känns det lite kul att vara här, gör det inte det, Jeff?

Hej då, lite kul hade vi väl i alla fall. Eller hur, Jeff?

Din i evighet förbundne,

Per L (Var det inte ett fint namn jag hittade på: Jan Zacharias? Just från din penna lät det extra fint, som en sång som ljöd från pappret: Jan Zacharias, Jan Zacharias, Jan Zacharias…)

--

Hotel Luxor
Las Vegas                                             Las Vegas.....


Jan,

medger att det var med viss tvekan jag gav mig iväg på denna resa. Som skeptiker har jag alltid försökt följa greve Moltkes ord: tala litet, uträtta mycket, vara mer än synas. Jänkarna har aldrig förstått skillnaden mellan förnäm och simpel lyx. Det var därför med en blandning av misstro och avsmak jag stegade in på Hotell Luxor i förrgår, men efter två dagar och nätter måste jag erkänna mig besegrad. Nu verkar det äntligen som om lyckan stod mig bi, ödet behandlar mig mera välvilligt; allting går faktiskt utan några som helst problem den här gången. Nu har jag också äntligen utfört uppdraget. Jag bor planenligt på Hotell Luxor, i en gräddvit svit på översta våningen med utsikt över stan. Jag räknar med att återse Jeff redan i morgon och njuter nu mest av friheten. Jag har länge känt behov av en nystart. Att den börjat i Staterna är kanske mer en slump, men i hög grad din förtjänst. Så länge jag bara höll ena foten kvar i det förflutna och sträckte mig mot framtiden med den andra blev det bara pannkaka av alltihop. Så jag måste börja leva här, nu. Las Vegas är sannerligen inte vilken simpel spelhåla som helst! Här spelas roulette och black jack och poker dygnet runt! Ansiktena glöder: blommiga parfymer strömmar ur mjuka barmar, juveler gnistrar på spensliga fingrar, över allt hörs glada rop och musiken ljuder från casinon och restauranger, fontänerna plaskar i solskenet. This is the paradise! Igår kväll bestormades jag av tre dollypartonliknande kvinnor med körssbärsröda plutmunnar och persikomjuka rumpor... och fruktdrinkarna är faktiskt godare här i Nevada än i LA. Talade häromdan också med en släkting i Miami som lämnade Sverige för tjugofem år sedan. Han undrade om jag inte ville komma ned och spela golf. Jag svarade först med att mitt gamla favoritcitat av den åttioårige Gustav V ("Nä, så gammal har jag inte blivit") men kände sedan att det inte håller att vara så ovillig och negativ. Jag måste bli positiv och ta för mig om det ska hända någonting nytt i mitt liv. Så nu blir det alltså golf till helgen... Visste du förresten att jag en gång var en ganska framstående idrottsman? I Torekovs tennisklubbs historik står det: "Under detta årtionde var Per Landin lika dominerande på Bjärehalvön som Björn Borg var i den stora världen..." Jag skulle faktiskt inte ha något emot att återuppta tennisspelet., som ett led i min nya livsföring. Jan, ta på bästa sätt ta hand om dig själv. Det är du verkligen värd.

So long,

pl



JAN ZACHARIAS DAGBOK

may 18 las vegas

per!

i feel you! i feel your love!

din medicin är besk, men åh, vad jag behövde den!

givetvis behövde jag bli manipulerad och sviken på det mest diaboliska vis för att äntligen, äntligen kunna förstå att min plats inte är här, på jorden.

min plats är ju hos satan, i dödens rike!

när du läser detta är jag redan hos honom. och jag lovar dig…

i went out with a bang!

jag köpte en pistol av en glad puertorican idag.

med den skulle jag låta dig och mig förenas i en pöl av blod, satans blod. men så slog det mig: det vore alldeles för gammaltestamentligt att hämnas dig, per! "öga för öga, tand för tand", ja, det är en annan bok!

det vore även alldeles för gammaltestamentligt att hämnas mina föräldrar…

så vad göra?

jag var ju tvungen att visa världen min vrede, min vrede över att jag föddes.

under alla år har jag sörjt det faktum att jag lever. och jag njöt av tanken på att hämnas mina banemän - mörda mina föräldrar som ju bär skulden för denna sorg.

men satan är ju inte kärlekens och rättvisans makt, satan är ju bara inne på att spränga skiten i luften…

ja… som sagt…

så vad göra?

någonting alldeles meningslöst så klart!

med kallt och bourbonblandat blod sköt jag ihjäl två vänliga pensionärer i hissen på väg upp från luxors kasino.

"klick"

sista kulan sparade jag åt mig själv.

"klick"

jag slår an en ton…

och jag säger god natt.

på återseende,

jeff.

--

Min kommentar:

Jeff har inte förstått ett skit om vad Satan handlar om, vilket jag måste säga känns en smula lustigt nu när han dödat sig själv i hans namn. Satan finns inom oss. I böckerna, ja. Och i tankarna, ja. Men urkraften, grundkraften Satan finns i varje människas hjärta, i varje människas själ. Folk gör så mycket dumma knasiga grejer. Osäkra människor som inte handlar utifrån sig själva, utan utifrån deras bild av vad andra tycker att de ska göra. Och då blir det så här… Det blir inte organiskt, Jeff! Satan är en explosion, inte en implosion! Jeff handlar som just den teoretiker jag inte trodde att han var. Han gör en läxa så att pappa ska bli glad. Men pappa blir inte glad. Du borde ha dödat Per också, i sådana fall. Vad ska jag säga till Per nu när han kommer hem? Jag vill inte vara kompis med honom. Det är bara genant att träffa sina brevvänner. Jeff tror att han gör mig glad genom att döda några pensionärer. Men det är inte organiskt, Jeff! Satan är en urkraft, ingenting som små människor som du kan förstå sig på. Då slutar det just så här. Inte alls som jag tänkt mig.

Samtidigt hetsade jag ju honom säkert lite för mycket. Jag felbedömde situationen, jag trodde inte att han var fullt så svag som han var. Sen kan man ju säga att spriten var en jävla orättvis joker i leken. En joker som var omöjlig att veta hur den skulle slå.

Nåväl, skickade iväg det här brevet till Per för att förhoppningsvis hålla honom borta. Får se om det biter:

--

Kära Per,

Jättefint av dig att utföra ditt uppdrag så till punkt och pricka. Du är verkligen den bästa budbäraren jag någonsin haft. Jag skulle vilja be dig om en ny tjänst och skicka iväg dig på ett nytt uppdrag till Nya Zeeland. En enkel biljett väntar på dig i receptionen. Returresan får du när uppdraget avslutats. Hoppas du accepterar. Det är en ära att göra affärer med en man av din kaliber.

Din vän,

J Zacharias



JAN ZACHARIAS DAGBOK

20 maj

Jag har fått influensa och har legat hemma och grubblat. Känner mig en smula ensam - tänker att jag borde skaffa mig en hobby eller i alla fall en ny brevvän. Samtidigt är ju brevvänner så fantastiskt tråkiga. Det är tyvärr vår lott, vi skrivbordsmänniskor som lever i huvudet… Jag har inget problem med att sitta vid skrivbordet och tänka och leva i huvudet hela dagarna. Det finns nåt fint och gammaldags och romantiskt med det som jag verkligen kan uppskatta. Mitt problem är att de enda vänner jag tycks kunna få är andra människor som gillar att leva i huvudet och sitta vid skrivbordet. Och herrejävlar vilka tråkiga kompisar de är. Kan det inte nån gång dyka upp en riktigt dum jävel, en snygg och karismatisk dum jävel som gillar mitt sätt att skriva. Som börjar brevväxla med mig. Nej, det är klart att det inte händer. Jo, eller det är klart att det kan hända - Jeff var ju en sån. Precis en sån. Jeff var en korkad amerikan som föll för min briljans. Och vad gjorde jag med honom? Jag var tvungen att köra honom i botten, förstås. Jag längtar så efter närhet, men när jag väl har den inom räckhåll så tål jag den inte. Då måste jag krossa den. Och vad har jag kvar? Jag ligger här med min influensa och gnäller över att jag inte har några roliga vänner. Och så fortsätter livet… Med små vågor av rörelse in mot döden. Gud så förbannat tråkigt. Finns det verkligen inget bättre? Grejen är den - jag har provat knark. Jag har gått på tabletter och alkohol - men de ger mig inget längre. Ett kort tag kunde jag ärligt talat säga att det enda som gav mitt liv glädje var kickarna från knarket och spriten. Men som allt annat så dör det ut också, och en mer patetisk leda än att inte bara ha det tråkigt utan också att ha det (det tråkiga) under makten av något annat, nej för i helvete! då är man verkligen tragisk. Vafan ska man göra då? Långsamt masa sig vidare. Peta på folk med en pinne - se om de rör sig. Notera förloppet, börja om från början. Här har du ditt liv, Jan Zacharias. Enjoy it while it lasts.


© Spermaharen.com 2001